Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anteckningar om de vigtigare forskningsfärderna genom norra delen af Baffins Bay samt till Smith Sound och trakterna norr derom, af A. G. Nathorst. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upplagda provianten. Sedan dess hade han hela tiden legat hjelplös i sin
sofsäck, men som de andra skötte honom, så hade han både till själ och
kropp lidit något mindre än de, ehuru han nu icke hade långt qvar. De
två öfriga i taltet, sergeant Fredericks och sjukvårdsoldaten Biederbick,
voro för svaga och utmattade för att kunna stå länge, ännu mindre att gå.
Deras värsta symptom var, oafsedt deras svaghet, deras svullna tillstånd.
Genom de sista månadernas erfarenhet hade de lärt sig, att detta var ett
af de säkraste tecknen till den annalkande döden, och ehuru deras
själs-förmögenheter vore något förslöade, så visste de dock, att dödens hand var
öfver dem, och att icke mycket bchöfdes för att deras tillvaro skulle få
ett slut.
Greely sjelf var* likvisst näst Connell och Elison den svagaste. Hans
krafter aftogo hastigt. Han kunde icke stå på sina ben, och han hade
under den sista tiden icke lemnat sin sofsäck. Han lefde af den föda,
som de andra gåfvo honom, men alla hungerplågor hade upphört, och hans
aftärda utseende, insjunkna ögon och svullna leder vittnade klart nog om
hvad som väntade honom.
De två andra öfverlefvande af expeditionen, Eong och Brainard, de
som först påträffades, voro i något bättre tillstånd. De voro män af mer
än vanlig motståndskraft, men det är naturligtvis icke godt att veta hvad
som hade blifvit deras slut, om ej undsättning kommit. Brainard, ehuru
mycket medtagen, hade på sista tiden varit löjtnant Greelvs högra hand.
lx>ng hade varit det hungrande partiets jägare, och han fick derföre mera
föda än de andra, på det han skulle kunna uthärda med sina ströftåg,
men följden af hans strapatser syntes tydligt nog i hans aftärda gestalt.
Hans utftygter hade blifvit kortare och kortare vecka efter vecka, och dä
det var storm, hvilket ofta nog hände, måste han hålla sig stilla.
Så snart Colwell kommit under fund med öfvervintringsparti.ets
nöd-stälda belägenhet, sände han ingeniör Lowe till kuttern för att föra Long
till »Bear» och afgifva rapport öfver hvad man hade sett samt liemta
mera hjelp jemte läkare och stärkande medel. Fredericks och Biederbick
stego upp och kommo ut, hvarpå Colwell gaf åt dem så väl som åt Greely
och Elison något af den skorpa, som han hade i sin ficka, hvilket de åto
långsamt och lugnt. Derpå gaf han dem ännu ett stycke, och Norman
öppnade en af pemmikanburkarna. Colwell skrapade af litet med sin knif
och gaf hvar och en turvis. Det var en bedröflig anblick. De kunde ej
stå upprätt, utan hade sjunkit ned på sina knän och liöllo ut sina händer
bedjande om mera. Sedan livar och en fått två gånger, tillsades de, att
de nu fått nog och att det vore farligt att förtära mera, men deras hunger
hade nu återkommit med full styrka, och de bådo ömkligt att få mer,
försäkrande att det ej kunde göra dem något ondt. Colwell gaf dock
lyckligtvis ej vika för deres böner, utan kastade bort burken. Då Greely märkte,
att han ej fick mera pemmikan, tog han fram en burk af
sälskinnsdekok-’ ten, med hvilken man omsorgsfullt hade hushållat, och sade, att detta hade
han rättighet att äta, ty det tillhörde honom. Den togs från honom, men
då Colwell höll på att resa upp tältstången, fingo de tag i den halftömda
pemmikanburken, och man kom sedan underfund med, att de hade skrqpat
ut och ätit allt sammans.
Under tiden hade »Bear» anländt, och Lowe hade gått om bord, förande
Long med sig. Denne var för svag att sjelf gå om bord och hade blifvit
5
l*?r 1886.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
