Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anteckningar om de vigtigare forskningsfärderna genom norra delen af Baffins Bay samt till Smith Sound och trakterna norr derom, af A. G. Nathorst. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lijelpt af några af besättningen, hvarpä han sattes på en stol i gunrummet.
Till svar på frågorna om hur partiet befann sig, berättade Long med hes
röst, att alla voro döde utom Greely och fem andra, hvilka voro på land
»i svår nöd — svår nöd»; att de hade haft en sträng vinter och att »det
var ett underverk huru i Guds namn de hade kunnat slå sig igenom». Inga
ord kunna beskrifva det djupa intryck, som väcktes af denne brutne och
kraftlöse nians uttryck, då han åter och åter upprepade: »en svår vinter
— en svår vinter», och officerarna, som voro samlade kring honom i
gunrummet, kände en rörelse, som de förgäfves sökte dölja. Det första tecknet
till undsättningsexpeditionens ankomst var ljudet från Thetis’ ånghvissla,
då landpartierna vid Payer Harbour återkallades. Löjtnant Greely, som låg
på marken i tältet, hade hört det, men de andra hade icke märkt något, på
grund af den starka blåsten, och då han sade, att han hade hört en
ångbåts signalpipa, trodde de andra, att detta endast var inbillning. Long
kröp likvisst ut ur tältet, och kämpande mot vinden, lyckades han komma
upp på åsen, men intet syntes utom den klippiga kusten, isfoten och
packisen derutanför. Det var en bitter missräkning. Long återvände modfald,
men sedan han ängsligt väntat en liten stund, gick han för andra gången
upp på åsen. Endast samma tröstlösa utsigt syntes å nvo, och han
ämnade just återvända, då kuttern svängde om udden. Efter alla dessa
månader af väntan kunde han knappast tro annat än att det var en dröm,
men då han såg båtsmannen svänga den välkända flaggan, förstod han.
att hjelpen ändtligen hade kommit.
När undsättningen kom, tycktes alla hafva förlorat hvarje hopp om
hjelp. De hade upphört att tänka särdeles mycket och likaså* att känna.
Vid hvarje sofsäck i tältet fans ett litet paket med småsaker adresseradt
till anförvandter i hemmet. Äfven liere af de ännu lefvande hade redan
gjort sina paket i ordning. Känslan af hunger var nästan försvunnen;1
först sedan de fått någon mat, kom den åter, och de ville då med
glupskhet sluka hvad de kunde komma öfver. Utom på anföraren gjorde
undsättningsexpeditionens ankomst mycket litet intryck. Af segt stoff till att börja
med hade detta år af försakelse och hopplöshet förslöat eller dödat deras
hågkomster af den yttre veriden. I ett afseende — nämligen i sitt
handlingssätt mot de hjelplösa bland de öfverlefvande — syntes de ännu
ådagalägga omtanke och omvårdnad. När Fredericks och Biederbick togo ned
buteljen, var det för att gifva det mesta af bränvinet åt Connell, hvars
tillstånd de ansågo såsom alldeles hopplöst. Elison hade blifvit skött under
sju månader, och hans följeslagare gåfvo honom föda ur sina egna knappa
förråd, hvilka de dag efter dag blefvo allt mindre ur stånd att förnya.
Oaktadt sitt samtal med Colwell var Greelys första fråga till partiet
från Bear, »om de icke voro engelsmän», och dä han erhöll till svar, att
de voro hans landsmän, sade han: »jag är så glad att se eder». Det
talades något med honom och de öfriga om deras familjer, om hvilka man
lyckligtvis blott medförde goda nyheter. »Detta är så besynnerligt», sade
Greely, och då han fick veta, att hans hustrus och barns porträtter funnos
om bord på Thetis, tillfogade han: »Det är så snällt och omtänksamt.»
1 Ett ytterligare bevis på en af de många onaturlighelerna i Pavers till
utförandet mästerliga, men till sammanställningen mindre lyckade målning öfver
Franklincxpcditinnens undergång (»Dödens vik»!.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
