Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa i Guatemala, af Gustaf Eisen. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stilla hafvet der lugnt och fritt från dimma, och vinden är både kall
och genomträngande. Men ju längre mot söder vi komma, desto
blidare blir luften och desto lugnare hafvet. Ångbåten närmar sig
nu land, och en vacker morgQn vakna vi utanför »lägre Californien».
För californiern erbjuder denna kust dock icke mycket nytt, ty
den är egentligen ingenting annat än en fortsättning af de
californiska kustbergen. Djupa klyftor, rundade men höga berg, starkt
sluttande mot hafvet, här och der utskjutande ett klippigt, ödsligt
näs, Vanligen tillhåll för otaliga sjöfoglar och sälar, upprepas dagligen
utan synnerlig omvexling. Ibland går ångbåten hela dagen så nära
kusten, att man med kikaren kan se huru alla höjderna äro betäckta
med kaktus, liksom en enda grå, ogenomtränglig massa, med hvilken
jag annorstädes många gånger gjort en allt annat än behaglig
bekantskap. Här och der ses en djupare klyfta, der någon gang
en bäck runnit fram, eller kanske ännu rinner hvart annht eller
hvart tredje år, ty oftare faller ej regnet. 1 dessa dalgångar är
fuktigheten dock jemförelsevis stor, och man kunde tydligen se träd
och buskar, troligen »Mesquite», det mejicanska namnet för flere
arter lågväxta träd, hörande till ärtväxternas familj, och hvilka älven
i Colorado- och Gila-öknarna träffas på de torraste ställena. Förr måtte
dock nederbörden hafva varit större och landet haft ett helt annat
utseende; de djupt utskurna dalarna och de rundade bergen, som det
tycktes allestädes täckta med jord, tala tydligen härom.
Ju närmare vi nalkades halfön Californiens södra udde, desto
talrikare blefvo sanddynerna längs stranden och desto längre
afstån-det mellan denna och bergen. Der och hvar sköto dock branta,
egendomligt formade klippuddar långt ut i hafvet, och den sydligaste
udden, Cap San Lucas, är en massa af sådana, snarliknande dem
man ser kring Santa Catalina och Golden Gate.
Efter att hafva lemnat denna udde ur sigte mötte oss föga nytt,
förr än vi nalkades Mejicanska kusten, der vi styrde rätt på Matzatlan.
En massa hvita och blågrå klippholmar bilda inloppet till staden och
erbjuda, som det tyckes, en föga säker hamn, om den ens så kan
kallas. Innanför dessa klippor ligger staden på en låg utskjutande
landtunga, bakom hvilken ses ett med lummiga träd beklädt lågland,
som längre in höjer sig till en ganska ansenlig bergskedja. Sjelfva
staden är vackert belägen, likt en amfiteater, och med sina röda,
hvita och gulmålade hus ser den riktigt inbjudande ut. Långa och
låga murar sträcka sig i alla riktningar och innesluta gårdar, ur
hvilka resa sig grupper af kokospalmer och bananer, de förra med
sina stora, vackra, fjäderlika kronor skarpt tecknande sig mot skyn.
En mängd båtar med infödingar kornmo ut mot fartyget, och snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
