Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa i Guatemala, af Gustaf Eisen. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dag upphans jag på vägen af Don Guillermo Rodrigues, en
bekantskap från Guatemala. Han egde en stor »finca» eller
landt-egendom mellan vulkanerna Fuego och Atitlan och inbjöd mig dit
som gäst, hvilket anbud jag med nöje antog, ehuru jag ej genast
kunde följa honom, ty vägen till hans egendom Agunci var lång och
jag ämnade derpå använda flere dagar, hufvudsakligen för att bese
de namnkunniga ruinerna af S:ta Lucia de Cotzumalguapa, der förr
i tiden, långt före »la conquista», funnits en stor indiansk stad.
På vägen till S:ta Lucia, som löper mellan bergskedjan och
haf-vel, kommo vi ofta till punkter, hvarifrån vi hade utsigt öfver de flesta
af Guatemalas vulkaner. Att se dem alla längs synkretsen var ett
städse storartadt skådespel, som aldrig kan förglömmas. Men oafsedt
det natursköna, erbjuda de så mycket af intresse från andra
synpunkter, att de ensamma vore värda årslånga besök och studier.
Yolcan de Fuego är den enda, som i nyare tider gifvit luft åt
sin inre glöd genom stora utbrott, ehuruväl de flesta öfriga
vulkanerna, utom Agua, visa otvetydiga tecken, att de äro långt ifrån
slocknade. Så till exempel finnas på San Vincente de Pacaya många
rykande fumaroler, varma källor m. m., och Atitlan eger en krater,
hvars botten säges höja och sänka sig likt bubblande vatten. Söder
om Guatemala, på gränsen till San Salvador, ligger Isalco, en ständigt
rykande kägla, hvars ljusa, eldlika molntopp i natten synes på långt
håll för sjöfararen. År 1880, om jag minnes rätt i början af april,
bade Fuego det största utbrott, man hittills känner. Under trettio
år hade då vulkanen slumrat, utan att visa annat lif än en svag rök
ur kratern. Från Zapöte, som ligger tätt vid vulkanens mot hafvet
vettande sida, hade utbrottet tett sig öfver måttan storartadt, och af
egaren till denna plats, Don Joaquin Durand, fick jag en liflig
skildring af förloppet dervid. Utbrottet hade varat tio dagar med korta
mellanrum af jemförelsevis lugn. Först hördes ett underjordiskt
dån, likt den starkaste åska, och strax derefter uppkastades ur
kratern en tusentals fot hög rök- och eldpelare, åtföljd af aska och
glödande lavablock, som af vinden fördes vida öfver kustlandet. Till
råga pä allt började det mest ihållande regn, ett sådant tropiskt regn
der hvarje droppe är stor som en nöt, och om hvilket uttrycket att
det står som spön i marken, blott ger ett svagt begrepp om
verkligheten. Den myckna askan bildade liksom en mur kring toppen af
vulkanen, och genom störtregnet fyldes rummet innanför denna mur
med vatten.’ Men i ett ögonblick gaf muren vika, hela vattenmassan
störtade ned längs bergets sida, urhålkande i densamma en djup
ränna samt ryckande med sig allt i sin väg. Floden tog vägen förbi
Zapöte, endast omkring hundra alnar från hufvudbyggnaden, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
