Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om natur och folk i hjertat af Central-Afrika, af Arvid Wester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de grannar, som bebo de stora urskogarna. Deras räddhåga för
skogarna gör ock, att de, trots sina spjut, stora knifvar och
sköldar, endast på öppna föltet eller helst på vattnet äro
jem-förelsevis modiga. De hafva mycken respekt för skogarnas
be-byggare, de s. k. jägarna, om hvilka jag nu vill yttra mig.
Skilnaden emellan Central-Afrikas fiskare och jägare förklaras
af de olika lefnadsförhållanden, som betingas af deras olika yrken.
Jägarna äro i allmänhet mindre till växten, smärtare och
smidigare än fiskarena. Deras ansigten äro icke heller så breda och
oformliga, och näsan är mindre fyllig. De hafva sitt hår på ett
särskildt sätt rakadt och icke rundklippt såsom fiskarena.
Qvin-norna bära en stor elfenbensknapp i öfverläppen och hafva,
förutom ringar af jern, koppar och elfenben, hvarmed de pryda sina
armar och ben, ofta en halskrage af jemtråd. Ehuru de tatuera
och smörja sin hud samt i det hänseendet äro mycket orenliga,
kan det likväl icke förnekas, att de hafva ett vackrare utseende
än fiskarena. Lika ledigt, lätt och säkert, som dessa senare röra
sig med sina kanoter i forsarna, gå jägarna omkring i de täta
snåren, och man hör aldrig omtalas att någon der gått vilse.
Smidigt och lätt, ja nästan ^judlöst smyga de sig fram till de
intet ondt anande villebråden, som förnämligast utgöra deras föda.
Man må icke tänka, att de äro kostföraktare, dessa jägare: de
äta med lika god aptit elefant-, orm- och rått-kött som
antilop-och perlhöns-stek. De äro beväpnade med spjut och knifvar samt
äfven med förgiftade pilar. Sitt villebråd fånga de oftast i grafvar
eller med snaror. De spänna också ofta ut stora nät, mot hvilka
de medelst skallgång drifva vildsvin och smärre antiloper.
Egendomligt och särskildt anmärkningsvärdt är det sätt, hvarpå
elefanten fångas och dödas. I den grofva ändan på en ganska stor
timmerstock föstes ett spjut. Derpå hissas stocken upp i vertikalt
läge med spjutspetsen nedåt emellan ett par grofva trädstammar,
der elefanterna pläga gå fram. Midt under stocken och 4 fot från
marken föstes emellan de båda trädstammarna ett spö, som medelst
lianer står i förbindelse med stocken. När nu elefanten för undan
spöet, blir stocken fri och faller med spjutspetsen ned på djurets
hals eller rygg, hvilket oftast medför ögonblicklig död. En
främling får se sig noga före, att han icke kommer att spela elefant
på dessa stigar. Gillerverken, spjuten och grafvarna göra vägar
och stigar i urskogarna mycket farliga, och det fordras i sanning
vildens skarpa och vana blick att upptäcka, hvar en fara hotar.
Icke alltid tages elefanten på det nu nämnda sättet. Det
händer någon gång, att en djerfvare skogsbo vågar anfalla honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
