Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om natur och folk i hjertat af Central-Afrika, af Arvid Wester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med spjutet. Lätt och smidig som en katt smyger han sig
på det intet ondt anande djuret, antingen då det ligger
utsträckt till hvila på marken, eller då det tillsammans med flere
af sitt si äg te är stadt på bete. Anfallet sker alltid bakifrån och
så, att ett skarpt spjut med ett kraftigt kast slungas mot
bakbenen för att, om möjligt, afskära akillessenan. Vänder sig nu
elefanten till anfall, så är det för den vige negern ingen svårighet
att dölja sig i de täta snåren. Löper djuret åter undan, så blir
det, så vidt spjutet gjort behörig tjenst, omöjligt att springa
fortare än negern kan följa det. Genom upprepade anfall tilltygas
elefanten så illa i bakdelen, att han slutligen blir alldeles
oförmögen att gå. På detta sätt kan vilden, som ingen aning har om
den civiliserade verldens djurskyddsföreningar, förfölja sitt lidande
och blödande offer ända till två dygn, innan det slutligen stupar.
Och när det ändtligen utjagadt och utpinadt faller till marken,
är det så genomstunget af spjut, att det nästan ser ut som ett
piggsvin. Den neger, som vågat anfalla och på detta barbariska
sätt döda en elefant, röner mycket stort anseende och väcker en
gränslös beundran hos sina landsmän, hvilka sjelfva i allmänhet
fly, blott de höra prasslet af en elefant. En sådan elefantjägare
kallas »Mamapanafi». Den stam, som bland sig räknar flere
sådana män, är mycket fruktad af alla kringboende, men på samma
gång aktad såsom en förmögen stam. Ty en lycklig jägare kan
genom sina elefantjagter förvärfva betydliga skatter.
Elefantköttet står mycket högt i värde bland alla Central-Afrikas
infödingar, och i synnerhet aktas snabeln och hjertat som stora
läckerheter. Genom byteshandel kunna jägarna för dessa lifsmedel
skaffa sig en stor förmögenhet af jem och koppar.
För att nu slutligen säga något äfven om jägarnas byar och
bostäder, måste det vitsordet lemnas dem, att de i detta fall
utmärka sig till sin fördel framför de förut skildrade fiskarena.
Deras byar äro nämligen ganska nätta och trefliga. De bestå af
en enda lång gata, efter hvilken de långa och låga husen ligga
tätt tillsamman utan mellanrum. Bakom husraderna ligga små
vackra planteringar af maniok, sockerrör, bananer och dylikt, och
utanför dessa vidtager urskogen. Bostäderna äro försedda med
dörrar både åt gatan och åt planteringarna. Den senare utvägen
användes som en reträttväg, då byn anfalles, för att på den ledigt
kunna försvinna inåt skogarna. För öfrigt inträffar det ofta, att
skogen i närheten af byn rödjes till vidsträcktare fält, å hvilka
större plantager anläggas, i syfte att hafva dessas afkastning att
tillgå, då jagtlyckan sviker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
