Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om natur och folk i hjertat af Central-Afrika, af Arvid Wester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Långt inne i de stora skogarna träffar man ofta flockar af
»skogsmenniskor», 20 å 50 personer i flocken. Dessa synas
hafva blifvit utstötta eller af någon annan anledning flytt från
de större byarna. De föra ett högst ömkligt lif. Ingen annan
bostad hafva de än det provisoriska tak, som de uppbygga för
att derunder uppgöra den för infödingarna oundgängliga elden. De
känna icke till några andra slags frukter än dem, som här växa
vilda och tjena.till föda för apor. Oförmögna att skaffa sig vapen,
hafva de också ytterst svårt att komma åt någon animalisk föda.
Våga de icke göra bekantskap med några främmande, så äro de
dock sjelfva eftersökta af alla andra negerstammar, hvilka bland
dem vilja tillfredsställa sin lystnad efter menniskokött. Sålunda
jagas de från trakt till trakt, och rätt ofta händer det, att de
blott i de otillgängligaste skogarna kunna finna en jemförelsevis
lugn plats för uppförandet af sina primitiva bostäder.
Längre i sydvest från Stanley fallen, i närheten af floden
Lumami, finnes ett dvergfolk, som också lefver i de stora
skogarna. Tipu-Tip, den store arabhöfdingen, och hans män hafva
gjort flere besök i deras byar i landet Rutetera. Enligt den
be-skrifning, som af dessa araber lemnats, äro nämnda dvergar 41/2
fot långa. Männen äro allmänt försedda med hakskägg, som
räcker långt nedom bröstet. De bo i jordkulor eller små hyddor,
som mera likna hundkojor än menniskoboningar. Deras röst är
fin och pipig. Sin hunger stilla de förnämligast med elefantkött
och ormar, hvilka de fånga med blotta händerna. De sägas vara
modigare och listigare än negrer i allmänhet. Beväpnade med
förgiftade pilar, äro de ganska besvärliga fiender för de
inträngande araberna. Men alldenstund stora skaror af elefanter vistas
i deras skogar och de dessutom hafva en stor mängd elfenben i
sin ego, fatta araberna mod och göra rätt ofta besök hos dem.
Trots nu nämnda olikheter emellan de särskilda
hufvudstam-marna, finnas dock egenskaper, som äro gemensamma för alla negrer
i dessa trakter. Främst bland dessa sämre egenskaper sätter jag
för dess vederstygglighets skull kannibalismen. Menniskoätning
anses bland dessa folk vara en helt naturlig sak; åtminstone är
den aldrig vanhedrande eller ohygglig. Man ser huru den större
fisken slukar en mindre, huru stora foglar nära sig af små och
huru insekter äta hvarandra; sammalunda anser man det vara i
öfverensstämmelse med naturens ordning, att menniskan äter upp
den fiende, som hon lyckas öfverviAna. Första anledningen till
förtärande af menniskokött torde väl vara att söka i förefintlig
brist på lifsmedel, i synnerhet brist på animalisk föda. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
