Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om natur och folk i hjertat af Central-Afrika, af Arvid Wester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sökte jag också utan att svika mina pligter mot associationen att
göra upp en förblifvande vänskap med honom och lyckades äfven
vinna den öfverenskommelsen, att vi framgent skulle umgås
vänligt med hvarandra. Till denna vänskap bidrog i icke ringa mån
gåfvan af ett par elefanttänder, hvarmed jag otvetydigt visade,
att jag icke, såsom han från böljan antagit, var hans rival i
elfenbenshandel.
Likväl dröjde det länge, innan han vågade tro på mig.
Misstänksamma, som araberna äro, fruktade de och Tipu-Tip sjelf, att
jag genom förgift eller på annat sätt skulle döda honom. På
visiter i min station vågade han icke dricka vatten, förr än jag
och min betjent först druckit deraf. Men hans förtroende till mig
ökades, då jag vid mina besök hos honom gick obeväpnad samt
-talade med hans folk, som om vi alltid varit de bästa vänner
och som om intet annat kunnat ifrågakomma. Och ändtligen
blef allt godt och väl, då jag fick tillfälle att göra honom en
mängd små tjenster och bland annat hjelpte honom att
iordningställa mekanismen i ett franskt Gras-gevär, hvilket ingen af hans
män förstod sig på. Jag hade nu vunnit Tipu-Tips förtroende
och vi voro hädanefter goda vänner.
De 700 araber, som gått utför floden, förvandlade Kongo*
dalen nedom Stanleyfallen till en ödemark. Men de återkommo,
så många som kunde, d. 28 mars 1885, med oförrättadt ärende,
ty. något elfenben kunde de icke finna, alldenstund infödingarna
flytt sin kos med allt hvad de egde. Vid pass 100 af dessa
araber dogo på vägen hungersdöden, och i de öfrigas led böljade
smittkopporna härja. Deras niamparas förhöllo sig alla mycket
vänliga och artiga mot oss, medan de bidade förhållningsorder
från Tipu-Tip, som redan i januari 1885 hade vändt åter till sitt
hem, sedan kapten van Géle i samma månad varit uppe vid
stationen och hans sätt att vara ytterligare stämt Tipu-Tip för oss.
I samband med denna berättelse om araberna i
Central-Afrika vill jag äfven, för att från en ny synpunkt gifva en
inblick i deras lif, skildra en utfärd till den förut nämnde Kibongos
by, sju dagsresor uppför floden från min station, dit jag
ledsagades af den nu mera mot mig särdeles gästvänlige Tipu Tip.
Det var i januari 1885. Löjtnant Gleerup hade anländt och
blifvit behörigen installerad i sin tjenstgöring på stationen. Jag
ansåg mig derfor kunna begagna mig af tillfället att få se de
vackra Stanleyfallen ofvanom min station och på samma gång få
blicka in uti en arabby samt på närmare håll skåda den makt
Tipu-Tip hade öfver sitt folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
