Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sällskapets förhandlingar - Sammankomsten den 16 april 1886 - G. von Düben: Om tatuering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den besynnerliga seden att en sockerlösning insprutas i såren efter
tatu-eringsinstrumentet.
I vestra delen af Asien är tatueringen, med undantag för de redan
nämnda polarfolken samt några vilda stammar i Persien och på Vestra
Indiska halfön, så godt som okänd. Icke så i denna verldsdels östra hälft.
Den är nämligen högt utbildad så väl i Japan som på Östra Indiska
halfön. Lika gammal som Japans kultur torde i detta land bruket att tatuera
sig vara. De tatuerade bilderna (hvaraf ett mycket vackert prof förevisades)
äro här särdeles komplicerade. Sålunda förekomma hela landskap, med
hus, bryggor o. s. v., ormar, foglar, pagoder m. m. Dessa bilder äro oftast
synnerligen konstnärligt och fint utförda. Såsom exempel på den i Birma,
liksom i Siarn och Laos, brukliga tatueringen förevisades afbildningar af
den s. k. tatuerade greken, som för en del år sedan förevisades öfverallt i
Europa och äfven i Sverige. Han hade enligt egen uppgift tillsammans
med några kamrater under slutet af 1860-talet spekulerat i grufvor i Birma
och blifvit tillfångatagen af landets konung, hvilken till straff för hans
djerf-het att understödja några upprorsmakare dömt honom till tatuering. Sedan
denna under en tid af tre månader blifvit utförd, hade han lyckats fly och
till sist kommit till Europa. Han företer en af de mest briljanta
tatuerin-gar, som någonsin kommit till närmare granskning af europeiska
vetenskapsmän. 1
Tatueringens betydelse kan hänföras till endera af följande tre
kategorier: dels har den en personlig betydelse, dels betecknar den förhållanden
inom samhället, och dels utmärker den ett förhållande till en skyddande
eller fiendtlig gudamakt. Då denna sed har den vidsträckta utbredning,
som ofvan blifvit antydd, då den vidare är herskande bland folk på så väl
den lägsta som den högsta kulturgrad, så måste till grund för densamma
ligga någon för hela menskligheten gemensam idé. Wuttke har i
tatuerin-gen trott sig spåra en början till skrift; men utom andra skäl deremot,
synes det obegripligt hvarför man för sådan skulle använda menniskohuden
och absolut intet annat »papper», icke träredskap eller taflor, icke sten.
Gerland åter har antagit, att den uppkommit af ursprungligen religiös grund.
Men bruket finnes hos folk numera af den mest olika religiösa ståndpunkt,
och äfven hos folk hvilka, så vidt man vet, fullkomligt sakna religion.
Sedens genomgående likhet och stora utbredning nödvändiggör ock att
återföra tatueringens början till en tid, som föregår den allmänna
folkspridningen, men före denna kan man knappt antaga, att de säkerligen
vidt spridda grupperna af menniskor egde så nära samband, att en
gemensam sed kunde hos dem uppstå. Brukets uppkomst, ehuru öfverallt
mycket gammalt, tillhör sannolikt en tid, vida yngre än spridningen af hvad
Hæckel kallar »den icke talande apmenniskan». Frågans lösning torde dock
vara att finna på ett annat område.
Utan tvifvel stå nämligen målning, manka och tatuering i samband med
hvarandra, och de båda senare hafva utvecklat sig ur den första. För
dessa finnes nu en verklig grund, som säkerligen gjort sig gällande så långe
menniskor funnits: det är fåfängan och prvdnadslustan. .Under den
fortgående utvecklingen hafva härtill kommit åtskilliga mornent: man har velat
förskräcka dem man ej velat intaga, man har satt tillvaron af vissa märken
1 Se närmare härom i Hebra, ? Hont/.runl.heiten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
