Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sällskapets förhandlingar - Sammankomsten den 17 december 1886 - O. Montelius: Om det ariska urhemmet - H. Hildebrandson: Om det ariska urhemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
perioder skulle vara obruten. Han ledes deraf till det antagandet, att
sedan den yngre stenålderskulturen utvecklat sig här i norden, så skulle
densamma härifrån hafva spridt sig till öfriga delar af Europa. Frågan om
kulturinflytanden från det ena landet på det andra hör naturligtvis, när det
gäller dessa aflägsna tider, till de mest svårlösta; men så mycket torde
kunna sägas, att i alla de fall, då ett inflytande kunnat uppvisas, detta har
kommit från främmande länder till oss, under det att man icke i fråga om
nämnda tid är berättigad att tala om något inflytande från Skandinavien
på öfriga delar af Europa. * Den åsigt, som vill söka det ariska urhemmet
i Skandinavien, är mig så främmande, att det synes mig böra vara ganska
svårt att framställa bindande bevis derför — och sådana måste dock
framläggas afN den, som förfäktar densamma, ty a priori kan man icke antaga,
att arierna utgått från norden. H varken prof. Pen ka eller någon af de
tyska forskare, som hyllat en liknande mening, har emellertid efter min
åsigt kunnat framställa sådana bevis.
Oaktadt jag vid föregående tillfallen uttalat mig i samma riktning,
ber jag att få påpeka en omständighet, som synes vara af stor vigt vid
frågans bedömande. Om man antoge, att det ariska urhemmet vore att
söka i norden under slutet af vår yngre stenålder, så skulle denna
period ligga så långt tillbaka i tiden, att efter densamma de ariska
stammarna hunnit spridas. Nu äro emellertid så många anknytningspunkter
påvisade mellan den yngre stenåldern i Skandinavien och företeelser i södra
Europa, att man på grund deraf måste förlägga vår yngre stenålder till
en tid, då de ariska stammarna redan voro splittrade. Detta är dock en
fråga, för hvilken jag naturligtvis icke här kan framlägga bevisen; jag vill
blott antyda, att den stöder sig derpå, att i grafvarna från vår stenålder
anträffats föremål, som genom sin ornamentik och genom andra
omständigheter kunna ställas i samband med föremål från Medelhafsländerna,
och som utvisa samtidighet med åtminstone en långt hunnen kopparålder i
dessa länder. Riksanfiqvarien Hildebrand har redan påpekat, att det är
omöjligt att godkänna de båda Wienerforskarnas åsigter på grund deraf, att
så ytterst få saker af koppar anträffats i Skandinavien, under det att
talrika minnen från en kopparålder anträffats i Schweiz, Ungern och andra
länder. Alltså hafva vi äfven från denna synpunkt sedt intet skäl att
föreställa oss arierna boende här i norden under en tid, då kopparn varit den
enda af dem kända metallen. Väl kan man invända, att koppar finnes i
Skandinavien, och att det icke vore omöjligt, att folket här kommit på idén
att tillgodogöra sig densamma. Men detta antagande bemötes lätt redan
med den invändningen, att ingen anledning finnes att antaga, det ett enda
skålpund koppar blifvit vunnet i Skandinavien under hela vår hednatid,
utan att man ovilkorligen måste tänka sig, att så väl koppar som tenn
blifvit hit införda från andra länder.
Hvad jag i frågan anser vara det väsentliga är, att hela totalintrycket
af förhållandena, sådana de visa sig, då man studerar dem både i
Skandinavien och i andra delar af Europa, bestämdt tala emot, att någon arisk
urfamilj kan hafva bebodt norden före vår stenålders slut.
Professor Hildebrandsson:Då jag af föregående talare hört, att ett
af argumenten för åsigten om det ariska urhemmets förläggande till norden
är, att den ariska urbefolkningen varit samtidig med boken, så anser jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
