Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
symboler af naturens grundämnen och krafter samt tolkade myterna
såsom uttryck för «a^wr-processer. Andra åter menade, att gudar och
heroer vore personifikationer af moraliska begrepp och myterna
om-skrifningar af moraliska sanningar och föreskrifter. Förhållandet
mellan den yttre och inre meningen tänktes väl i båda fallen sådant,
att forntidens vise och skalder, hvilka genom omedelbar
uppenbarelse erhållit en skatt af höga sanningar, med klok beräkning
fram-sta.lt dem i bilder, hvilka genom sin sköna form voro egnade att
verka höjande och väckande på den stora massans fantasi och känsla,
under det att den djupare meningen uppenbarade sig endast för några
få, med en särskild divination utrustade menniskor. Det nu skildrade
betraktelsesättet hyllades i allmänhet af stoikerna, hvilka derigenom
fingo möjlighet att — något som för dem såsom praktiska politiker
var vigtigt — ställa sig i vänskapligt förhållande till folktron, till
skilnad från epikureerna, som förkastade densamma såsom tom
vidskepelse. Tolkarna af forntidens skalder, särskildt af Homerus,
använde det allegoriska förklaringssättet, åtminstone såsom en beqväm
utväg, då andra tolkningar erbjödo svårighet, eller då det gälde att
möta angrepp emot skalderna. Då kristna författare började uppträda
polemiskt mot den hedniska gudaläran, gjorde den senares försvarare
rikligt bruk af allegorien såsom ett värn emot de kristnes anfall och
sarkasmer. I synnerhet de neo-platonska filosoferna, hos hvilka
hänförelse för den klassiska forntiden förenades med österländsk mystik,
störtade sig i de djerfvaste spekulationer för att genom symbolisk
tolkning rädda de gamla myterna. Hurusom de kristne sjelfye,
smittade af exemplet, tillämpade det allegoriska förklaringssättet på sina
egna heliga skrifter, må här blott antydas.
Sträfvandet att rädda både gudarnas värdighet och tron på de
gamla sägnernas sanning framkallade en annan teori, som troligen har
filosofen Empedokles till upphofsman. Denna teóri sökte vinna sitt
mål genom att framhålla och ytterligare skärpa den åtskilnad, som
redan förut, ehuru något obestämdt, i språket gjordes mellan gudar
och demoner. Gudarna vore odödliga, goda, mäktiga, lidelsefria.
Demonerna åter vore ett slags mellanväsenden mellan gudar och
menniskor, medlare, mellan båda, ehuru äfven handlande af egen drift,
långlifvade, ehuru ej odödliga, samt underkastade lidelser. Somliga
af dem vore goda, andra onda. Genom misstag af mytförtäljare hade
sådant, som egentligen gälde de onda demonerna, blifvit berättadt om
gudarna; dit hörde alla historier om våldsbragder, äktenskapsbrott,
bedrägerier m. m., liksom ock alla blodiga och vederstyggliga
ceremonier vid gudstjensten egentligen varit ämnade åt demoner.
Vi komma nu till en teori, hvilken ledde sitt ursprung mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
