Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De kunde derfor icke undgå att fråga eig, hvarför den verid, som
skildrades i de myter, hvilka de vant sig att betrakta med djup
vördnad, vore så olik den, i hvilken de lefde. I allmänhet redde man
sig ur denna svårighet genom antagandet, att myterna förtäljde om
en längesen förfluten, lyckligare tid, då gudar och menniskor lefde i
förtroligt umgänge med hvarandra, men att gudarna sedan dess på
grund af menniskornas tilltagande ondska dragit sig mera tillbaka,
så att de endast undantagsvis ingrepo i jordelifvets gång. Större
svårighet bereddes genom de moraliska betänkligheter, som myterna
väckte. Ty sedan äfven de moraliska begreppen hunnit en viss
utveckling, måste fromma menniskor känna sig på det djupaste sårade
i sina religiösa känslor, då de hörde dessa hemska historier om brott
och skändligheter begångna af samma gudar, som hade att belöna det
goda och straffa det onda på jorden. Många ville derför, att allt, som
uti myterna icke vore gudarna värdigt, skulle utmönstras såsom
mensk-liga påfund; särskildt fingo skalderna, i synnerhet Homerus, bära
skulden derför. En filosof af den s. k. eleatiska skolan vid namn
Xenophanes, som lefde omkring 600 f. Kr. — densamme som hade
det märkliga yttrandet, att menniskorna bildat sina föreställningar om
gudarna efter sig sjelfva såsom mönster, alldeles såsom oxar och lejon,
om de trodde på gudar, skulle föreställa sig dem lika oxar eller
lejon — uttalar en bestämd forkastelsedom öfver den traditionella
mytologien såsom skaldernas lögner. Plato ville förvisa Homerus och
Hesiodus ur sin idealstat, emedan de utspridde så ovärdiga
föreställningar om gudarna, men inseende betydelsen af myterna såsom
näring för inbillningen och känslan, ville han, att staten skulle låta
utarbeta och sanktionera nya myter, mera egnade att verka höjande på
sinnet. Dock var vördnaden för de från förfädren ärfda sägnerna för
djup och öfvertygelsen om deras sanning för fast rotad, för att man
skulle vilja förkasta en så stor del af dem, som erfordrades till att
bringa dem i samklang med tidehvarfvets ande och föreställningssätt.
Theagenes från Rhegium (omkr. 520 f. Kr.) kom upp med en
för-klaringsmetod, som bland hans samtida vann långt större bifall än nyss
antydda utväg och skulle blifva af stor betydelse för framtiden,
nämligen den allegoriska, Han lärde, att myterna hade en dubbel
mening: en yttre, bokstaflig, som låge öppen för hvar och en, och en
inre, genom analogi förbunden med den förra, men tillgänglig endast
för de få mera upplyste. Sålunda betecknade gudarnas strid med
hvarandra under trojanska kriget elementernas kamp. Teorien erhöll
en mera fullständig och systematisk utbildning under det följande
århundradet, hvarvid två olika åsigter angående den inre meningen
gjordes gällande. Somliga sägo nämligen både i gudar och heroer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
