Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den »glödande» har varit urtypen för sanskritordet ahana eller dahanat
som betyder morgonrodnad ; sedan har det ord, som motsvarar helios,
kommit att förvexlas med och utbytas mot Apollo; af dahana blef
i grekiska språket daphne, som också betyder lager (sannolikt emedan
detta träd brinner lätt); således fans i språket ordvändningen »Apollo
förföljer Daphne»; Apollo var maskulinum, Daphne femininum; så
uppstod föreställningen, att Apollo var en ung förälskad gud, som
förföljde flickan Daphne, och att hon, för att undgå honom, blifvit
förvandlad till det träd, som kallades daphne. Ett annat exempel må
visa, huru metoden tillämpas på hjeltesagan. Homerus berättar i
Odyssén, att Odysseus’ följeslagare uppåto solgudens oxar och derigenom
drogo öfver sig gudens vrede och straff, under det att Odysseus, som
icke förgripit sig på oxarna, fick återkomma till sitt fädernesland.
Den etyraologiska skolans förklaring är följande: i några indiska
myter kallas dagarna solens boskap; det har derför troligen gått en
sägen, att Odysseus ådagalade energi och derigenom ernådde hemkomst,
men att hans följeslagare »dödade solens boskap», d. v. s. forspilde
tiden och fingo lida straff derför; det bildliga uttrycket uppfattades
bokstafligt och gaf derigenom upphof till myten. Då Oedipus
berättas hafva dödat sin fader, så är detta ett missförstånd af ett talesätt,
ungefär lydande så, att solen dödar mörkret, ur hvilket hon sjelf
uppstår; då samme man säges gifta sig med sin moder, så är detta åter
ett missförstånd, framkalladt deraf, att man sagt solen om aftonen
förena sig med samma ljusning, ur hvilken hon uppstått om morgo
nen, o. s. v. Missförstånd af denna art hafva i hög grad befordrat»
genom den omständigheten, att alla uttryck för ting under den
myto-peiska perioden ännu betecknade egenskaper hos ting, och att samma
ting benämnts med olika namn vid olika tillfällen, allt efter som den
ena eller andra egenskapen framstält sig för den talande såsom
karakteristisk. Först småningom bestämde sig språkbruket för något visst
af dessa såsom föremålets egentliga benämning. Ju ålderdomligare
ett språk är, desto rikare är det alltså på synonymer. Medan dylika
synonymer ännu voro i bruk, måste de gifva upphof åt homonymet*,
d. v. s. samma uttryck för olika saker. Ty om man t. ex. kunde
benämna solen med 50 olika uttryck, hvart och ett framhållande en
särskild sida hos densamma, så måste åtskilliga bland dessa kunna
användas äfven om andra föremål än solen, t. ex. »den glödande»
äfven om elden. Sedan ett ord, betecknande en egenskap, en gång
vunnit stadga såsom stående namn för en sak, måste den
ursprungliga egenskapsbetydelsen mer och mer träda tillbaka för
föreställningen och slutligen helt och hållet bortglömmas. Men ett sådant ord
kunde dock qvarstå i en traditionel fras, der det egentligen uttryckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
