Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta »dumma, ohyggliga och orimliga» i myterna har ursprungligen
varit beskrifningar på naturtilldragelser, har alltså haft afseende på
himmel, solnedgång, stormar, vatten, eld, morgonrodnad m. m. Äfven
denna beståndsdel af myterna har, liksom alla de andra, öfvergått
från att vara naturskildringar till att blifva berättelser om lefvande
varelser, om deras handlingar och lidanden. Orsaken till denna
öf-vergång är att söka i vissa egenheter hos språket under ett visst skede
af den in do-europeiska stammens utveckling. Max Muller kallar denna
period den mytopeiska. Den föregick indo-europeernas åtskiljande i
inder, greker, germaner o. s. v., men före densamma måste man tänka
sig först en period, då ord bildades för de nödvändigaste begrepp och
en grammatik uppstod, innehållande frön till allå former både i de
indo-europeiska och de semitiska och de turaniska språken (den
rhe-matiska perioden), derefter en period, då den indo-europeiska och
semitiska språkfamiljen fingo hvar sin särskilda prägel (den dialektiska
perioden). Öfver tillståndet under den mytopeiska perioden sprides
något ljus genom de ordrötter, som tillhöra hela språkstammen. Man
finner genom dessa, att troligen någon form af stat och med säkerhet
familjen redan förefans, samt att åkerbruk och metallernas
bearbetning öfvades; menniskan hade alltså höjt sig icke så litet öfver
vildens ståndpunkt. Huru såg då språket ut under denna period,
eftersom det kunde ge anledning till ofvan antydda förändring?
Undersökningen af de indo-europeiska orden visar, att många ord, som
sedermera blefvo abstrakta, då ännu uttryckte något för de yttre
sinnena uppfattbart. Vidare hade alla substantiv, äfven de, som
betecknade liflösa ting, ändelser uttryckande genus. Denna omständighet
måste förleda de talande att tillägga föremålen verkligt kön, således
lif. Sedan en tendens att se lif hos det döda på detta sätt blifvit
väckt, gjorde den sig snart gällande i allt större utsträckning och
samverkade med de missförstånd, som blifva en följd af språkets
förändring, till att framkalla myter. Missförstånden uppstodo i synnerhet
derigenom, att åtskilliga stående fraser och ordspråksmessiga
vändningar fortforo att vara i svang, äfven sedan i dem ingående ord
upphört att tydligt uppfattas. Huru Max Muller tänkt sig mytbildningen
gå till, torde bäst tydliggöras genom ett exempel. Vi välja hans
behandling af den grekiska sagan om nymfen Daphne, hvilken berättas
Imfva blifvit förföljd af den förälskade Apollo, till dess hon af en gud,
som hon i sin nöd anropat, förvandlades till en lager. Han antar,
att man under den mytopeiska perioden brukat säga: »den lysande
förföljer den glödande», hvarmed man velat uttala tanken, att solen
följer på morgonrodnaden; uttrycket för »den lysande» i denna
vändning har varit urtypen för det grekiska helios -= sol, uttrycket för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
