Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och semiter åtskildes, icke hade några myter, var hon under den
perioden olika alla menniskor, om hvilka vi ha kännedom. Men om
hon egde sådaDa, kunna de icke hafva blifvit bildade under samma
förhållanden som under den mytopeiska åldern, alldenstund denna
ännu icke blifvit uppnådd. Om menniskan under den rhematiska och
dialektiska perioden egt myter och om dessa lefva qvar i den
mytopeiska och följande åldrar, så kunna de icke få sin förklaring genom
den Max-Mullerska teorien. Dessutom hafva sådana gamla myter lätt
kunnat samla sig kring en gud eller heros af senare datum. I sådant
fall kunna bemödanden att förklara dessa gamla historier genom analys
af namn, som äro senare uppkomna, icke annat än misslyckas.
4. Urspråket. Tendensen att gifva lif, kön, handling, tanke åt
allting, hvilken är sjelfva grundvilkoret för mytbildningen, förklaras
af Max Muller så, att genusändelsema förledde menniskorna till denna
villomening. Verkliga förhållandet är dock, att genusändelsema hos
namn på ting härleda sig från en tid, då menniskorna förestälde sig
allting såsom personer. Menniskan anser icke företeelserna för personer,
derför att deras namn ha genusändelser, utan ger namnen
genusän-delser, derför att hon tänker sig företeelserna såsom personer. Max
Muller tyckes också sjelf hälla före, att föremålen fått sina bestämda
genus i språket, emedan man tänkt sig dem såsom personer, men han
synes tro, att detta då ännu blott varit figurligt menadt, och att det
derför i början ej framkallat myter; först sedan genusbeteckningarna
stelnat till tomma former, skall en verklig illusion i fråga om
föremålens karakter af lefvande väsen hafva uppkommit och myter
deri-genom alstrats. Om så tillgått, har ju menniskan sjunkit från en hög
grad af förnuftighet till en ganska låg. Men öm tendensen att
personifiera naturen fans redan förut och blott genom språket åter
väcktes till lif, blir den Max-Mullerska teorien öfverflödig. Den äldre
tendensen räcker till för att förklara myternas uppkomst.
5. Sjukdomen hos språket. Max Mullers hypotes, att fraser genom
tradition fortplantades, äfven sedan i dem förekommande ord upphört
att vara begripliga,’ synes stå i strid med den jemförelsevis höga
kulturståndpunkt, som han antager för sin mytopeiska period. Det gifves
icke något exempel på, att så civiliserade menniskor glömma
betydelsen af gängse ordvändningar, men ändock fortfara att använda
dem. Då Max Muller vill bestyrka sin åsigt om tillvaron under den
mytopeiska perioden af de två språkliga processer, som han kallar
synonymi och homonymi, så hemtar han sina exempel från de
indiska Vedasångema, konstnärligt utarbetade dikter, skrifna på ett språk,
som icke ens fans till under den ifrågavarande perioden. Men han
risar icke, att den homonymi och synonymi, hvarpå han anför exem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
