Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värdt väsen, som efter döden fortlefver lika mäktigt och tillbedjansväfdt,
eller ock såsom en inkarnation af någon gudom, som efter djurets död
tager sin bostad i en annan individ af samma slägte. Huru
djurkulten med tiden småningom modifierats efter en förändrad tidsandas
kraf, utan att dock helt och hållet försvinna, derpå kunna märkliga
exempel hemtas från de gamle egypter och greker. De förre
fram-stälde oftast sina gudar såsom till hälften djur, till hälften menniskor;
så är Anubis en sammansättning af man och schakal. De senare
gåfvo åt hvar och en af sina helt och hållet menniskogestaltade gudar
ett visst djur såsom ständig följeslagare, t. ex. örnen åt Zeus och
hinden åt Artemis. På båda hållen har alltså med stigande odling
behof-vet att föreställa sig de högre väsendena under gestalten af menniskor
i stället för djur gjort sig gällande. Men hos egypterna har denna
antropomorfisering stannat på halfva vägen. Hos grekerna är den
der-emot fullbordad, och den forna djurformen, genom häfdvunnen
vördnad skyddad från att alldeles försvinna, har krympt tillsammans till ett
bihang och en symbol. En modifikation af samma ursprungliga
föreställning torde äfven ligga till grund för åtskilliga bland dessa i flere
folks mytologi så vanliga berättelser om huru gudar, som eljes hafva
mensklig gestalt, för tillfället förvandla sig till djur; Ovidii
Metamor-phoser innehålla, som bekant, bl. a. en mängd dylika historier om
förvandlingar, hemtade från den grekiska guda- och hjeltesagan. Det
är sannolikt, att många af de äfventyr, som här och annorstädes
berättas om gudar under gestalten af djur, egentligen gält djuren sjelfva,
betraktade såsom högre väsen. Ett särskildt intresse hafva de historier,
der det förtäljes, huru en gud under gestalten af ett djur närmar sig
en jordisk qvinna och så blir stamfar till en slägt. Dessa historier
sammanhänga utan tvifvel med den bland vildar vanliga s. k.
totemis-men eller bruket att härleda hvarje särskild slägt från ett visst djur,
hvilket slägten dyrkar såsom sin stamfar och hvars namn alla dess
medlemmar bära; det brukar då tillika vara förbjudet att taga till äkta
en person, som har samma familjenamn, och att döda och förtära
det djur, hvars namn man bär. Ofvan är anförd en hypotes af
Herb. Spencer till förklaring af denna sed, hvilken är så allmän, att
några forskare påstå, att hela menskligheten genomgått en totemålder.
•Spencers hypotes (att en man fått namn efter ett djur, detta namn
bibehållits af hans efterkommande, och med tiden en tro uppstått
på härstamning från sjelfva djuret i stället för härstamning från en
man med namn efter djuret) synes näppeligen tillräcklig i
betraktande af ifrågavarande seds allmänna förekomst, om det ock i ett och
annat fall kan hafva gått till såsom han förmodar. Men huru dermed
än må vara, så visar totemismen i alla händelser, att en tid funnits,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
