Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag har ofvan med någon utförlighet gjort reda för den kritik,
som från den etnografiska vetenskapens sida riktats mot den åsigt, som
vill härleda myternas uppkomst uteslutande eller öfvervägande från
språkets makt öfver tanken. Ehuru de, hvilka öfva denna kritik, icke
frånkänna språket all mytbildande kraft, synes det mig dock, som om
de, i sin ifver att tillbakavisa en ytterlighet, sjelfva göra sig skyldiga
till den motsatta och underskatta språkets betydelse i nämnda
hänseende. Denna betydelse synes mig böra sättas ganska högt, om den
också icke kan närmare till sin omfattning bestämmas, i alla
händelser icke med våra nuvarande hjelpmedel. Hvad först angår den vår
egen språkfamilj och några andra tillkommande egenheten att beteckna
kön äfven vid namn på liflösa föremål, så synes mig otvifvelaktigt,
att denna egenhet har sin grund deri, att föremålen sjelfva, om också
stundom ganska dunkelt, af fantasien utrustats med lif och
personlighet och till följd deraf med bestämdt kön, samt att denna
föreställning kommit till uttryck i språket, på samma gång som naturligt kön
hos lefvande personer erhöll sådant uttryck. Genusbeteckningen har
således flutit ur samma källa som det mytiska föreställningssättet,
nämligen ur den hos menniskan inneboende benägenheten att uti andra
föremål inlägga det lif, som hon känner inom sig sjelf — en
benägenhet, hvilken i förra fallet, såsom ofvan antyddes, kan framträda
med mycket ringa grad af medvetenhet, under det att den i senare
fallet stegrats till full tro på lif och handlingsförmåga hos föremålen.
Men sedan genusbeteckningen på detta sätt en gång fått fast fot i
språket, har den än vidare utbredt sig på grund af rent språkliga
analogier, utan att föreställningen om verkligt kön dervid i ringaste mån
varit närvarande i sinnet, såsom då en viss härledningsändelse fått ett
visst genus. Nu kan det mycket väl tänkas hafva inträffat, att ord,
som blifvit maskulina eller feminina under ingen eller ringa
medverkan af den personifierade åskådningen, så verkat på sinnen, som
befunnit sig i det mytalstrande stadiet, att de föremål eller begrepp,
som orden beteckna, upphöjts till verkliga personer med kön i enlighet
med ordens genus, och myter bildats, som sedan kunnat få vidsträckt
spridning. Att så i många fall verkligen tillgått, blir högeligen troligt
genom en på de indoeuropeiska språkens område ofta gjord iakttagelse,
nämligen att de mytiska personligheter, hvilkas namn tillika äro
appellativa ord i språket, alltid hafva kön i öfverensstämmelse med ordens
grammatiska genus, under det att detta genus på goda grunder
kan antagas hafva blifvit bestämdt af fonetiska skäl eller språkliga
analogier. Men i afseende på åtskilliga äfven bland detta slags mytiska
personer och i allmänhet i afseende på dem, hvilkas namn icke eljest
hafva* en bestämd betydelse — och dessa äro både de flesta och vig*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
