Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under utvecklingens fortgång, endast i mindre mån tillgodosedt genom
alldeles nya ord. Långt vanligare är, att ett redan förefintligt ord får
sitt område vidgadt, så att det omfattar äfven den nya föreställningen,,
hvilken då alltid erbjuder någon likhet med det* som ordet egentligen
betecknar. Likheten är dock ofta aflägsen och endast partiell, s& att
den talande är fullt medveten om, att han använder ett ord utom desa
egentliga område. Det är detta sista, som kallas metafor eller figurligt
uttryckssätt. Det användes icke blott, då egentligt uttryck saknas,,
utan äfven af poetiska eller retoriska grunder, således för att utöfva
en kraftigare verkan på fantasien, än det färglösa egentliga uttrycket
förmår göra. Särskildt hafva alla föreställningar, som röra sig omkring
intellektuela och moraliska förhållanden, fått sina namn genom
öfver-flyttning af ord från det sinliga området. Synnerligen ofta hafva;
på grund af en här många gånger omtalad tendens hos menniskosjälen,
ord, som egentligen afse lif och lefvande väsen, kommit att metaforiskt
brukas utom sin rätta sfer. Men i hvarje metafor lurar faran för
missförstånd. Den, som hör en metafor användas, kan möjligen utsträcka
likheten längre, än afsedt varit; han kan se identitet der, hvarest endast
partiell likhet varit menad. Han kan tro på lif hos det, som blott
har utseende af lif. Den, som t. ex. hör sägas, att »solen ler», eller
att »floderna dansa och sjunga», kan möjligen tänka på solen såsom
en verklig person med leende ansigte eller på floderna såsom verkliga
dansande och sjungande ynglingar. Hvar och en, som gett akt på, huru
poeternas bildspråk stundom uppfattas af barn eller obildadt folk, är
förtrogen med denna företeelse. Otvifvelaktigt hafva också
missförstådda metaforer gifvit upphof åt många mytiska föreställningar.
Så-luijda har den redan hos Plinius uppträdande och genom hela
medeltiden fortplantade och trodda sägnen om ett folk utan hufvuden samt med
ögon och mun på bröstet troligen uppkommit genom namnet acephaH
(= utan hufvud), som gifvits ett folk derför, att det saknade
öfver-hufvud eller konung. Detsamma är troligen förhållandet med sägnen
om menniskor med hundhufvuden, menniskor utan tunga o. s. v.
Möjligt är också, att den grekiska folktron gjort Cycloperna enögda
till följd af missförstånd af namnet, som betydt rundögd. Det utan
tvifvel bildligt menade namnet Christofer har gett anledning till
legenden, att den helige mannen med detta namn burit Kristusbarnet
på sina axlar öfver en flod. Men med erkännande af den betydelse,
som sådana missuppfattningar kunnat hafva i fråga om att framkalla
underbara sägner, kan jag dock omöjligen, i likhet med Max Muller,
uti dem se den källa, hvarur myterna hufvudsakligen flutit. Sådana
genom missförstånd framkallade sägner förutsätta nämligen hos dem,
som uppfunnit dem, tendens att personifiera, mycken lättrogenhet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
