Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tunga askmolnen allt i det djupaste mörker. Äfven vid den intill
ostkusten belägna staden Tauranga förmörkades luften under mer än
en timmes tid. Den fallande askan var ytterst fin och alldeles
snö-hvit, sä att det säg ut som om ett väldigt snötäcke lagt sig öfver
marken rundt omkring. Vid Tauranga låg askan blott 1 tum hög^. All
grönska förstördes häraf, trädgrenarna nedtyngdes och sönderbrötos af
askmassorna, och de kringflygande stenarna gjorde sitt till att "ännu
mera öka förödelsen.
Hela den 10 juni fortsatte Tarawera sitt utbrott, hvilket dock
efter hand aftog i styrka och fullständigt slutade den 11 pä e. m.
De öfverlefvande återvände så småningom till sina förstörda byar, och
man kunde efter hand öfverskåda de närmaste omständigheterna vid
utbrottet.
Redan den 13 juni utgick från Kaiteriria vid södra ändan af sjön
Rotokakahi en expedition, som till ledare hade en ung svensk H.
Lundius, för att söka utforska om terrasserna voro förstörda eller ej.
Efter att hafva vadat 2—3 eng. mil genom aska och slam, som
emellanåt steg deltagarna ända till knäna, nalkades de till en i närheten
af den lilla sjön Okaro nybildad krater, som af dem benämndes den
svarta kratern (»the Black Grater»). Denna krater, som ligger i en
djup remna, mäter 200—250 fot i genomskärning och är egentligen en
dubbelkrater. Ur densamma uppkastades vid deras besök ur det ena
hålet stora stenar, ur det andra steg en askpelare högt upp och spred ut
sig i form af en parasoll. I riktningen mot Rauapahu och Tongäriro
syntes talrika ångpelare uppstiga, och öfver Tongariros hjessa hängde ett
stort moln. Expeditionen lyckades framtränga till Rotomahana. Större
delen af det sjön omgifvande berget visade sig hafva störtat in och jemte
sjelfva sjön sänkts 200—300 fot, och ur djupet trädde fram talrika kratrar,
som utkastade aska och stenar och utstötte väldiga ångmoln. Fig. 3 visar
dessa kratrar stadda i utbrott. Båda terrasserna hade deltagit i denna
sänkning, och alla spår efter dem voro utplånade. I närheten af det ställe,
der den hvita terrassen låg, hade öppnat sig en krater, ur hvilken ånga
blandad med aska uppsteg med stor våldsamhet. Måhända har denna
krater samma kanal som den forna sprudeln ofvanför den h vita terrassen.
Den närmare undersökningen af eruptionsområdet utfördes af Dr
J. Hector, chef för Nya Zeelands geologiska undersökning, och Mr S.
Percy Smith, hvilken var den förste som besteg Tarawera efter
utbrottet. Ännu föreligga endast preliminära meddelanden från dessa båda
herrar.’ Man får dock af deras berättelser, som åtföljas af upplysande
kartskisser, en ganska klar föreställning både om terrängens nuvarande
beskaffenhet och om de närmare omständigheterna vid sjelfva utbrottet
Ur Dr Hectors och Mr Smiths redogörelser meddelas följande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
