Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 år*före vår tidräkning efter hufvudsakligen samma principer, som
ännu äro gällande. Den sferiska figuren blef nu för jordens yta den
första appioximation till sanningen och är ännu i dag tillräcklig för
många ändamål. Först i 17:de århundradet började, på grund af rent
teoretiska betraktelser, tvifvel på jordklotets sferiska form yppa sig.
Newton hade, på grund af teoretiska betraktelser öfver jordens
rotation och den dervid verksamma centrifugalkraften, kommit till den
åsigten, att jorden måste vara något tillplattad vid polerna; men de
franska geodetema och astronomerna bestridde detta, emedan de utaf
en i Frankrike utförd gradmätning ansågo sig hafva kommit till ett
alldeles motsatt resultat, nämligen att jorden vore till och med
tillspetsad mot polerna.
För att slita den nära hundraåriga tvisten mellan Pariserakademien
och Newtons anhängare utsände franska regeringen år 1735 tvenne
gradmätningsexpeditioner, den ena till Peru och den andra till trakten
af Torne elfe mynning. Resultatet af dessa expeditioners mätningar
ådagalade alldeles uppenbart, att jorden är ett vid polerna något
till-plattadt klot eller en sferoid. Sedermera fortsattes ifrigt dylika
mätningar i ändamål att mer och mer noggrant söka bestämma jordens
form och storlek. De hafva äfven med oförminskad ifver fortgått till
våra dagar.
Hvad först jordytans form beträffar, har man sökt bestämma
densamma enligt hufvudsakligen två fullkomligt olika metoder. Den
första metoden eller gradmätningsmetoden består deruti, att man här
och der på jordytan i olika riktningar mäter krökningens storlek hos
gradbågar, som man tänker sig dragna på densamma. Man mäter
dessa bågar med största fördel, der krökningen är störst eller minst,
d. v. s. i närheten af eqvatom och så nära polen som möjligt. Denna
metod är naturligtvis endast användbar på fastlandet och intill
detsamma liggande öar. Något förslag att anställa gradmätning på öppna
hafvet har ännu ej kunnat antagas. Genom denna metod erhåller
man äfven värdet på jordens dimensioner. Den andra metodens
användning beror derpå, att tyngdkraften aftager från polen till eqvatorn
till följd af jordens rotatoriska rörelse omkring sin axel. Den består
för öfrigt deruti, att man mäter tyngdkraftens storlek vid olika afetånd
från polen och af de data, man på sådant sätt erhåller, beräknar af*
plattningens storlek. Detta låter sig göra, emedan man af teorien har
sig bekant det förhållande, som eger rum mellan afplattningen,
tyngdens tilltagande från eqvatorn till polen samt centrifugalkraften vid
eqvatorn.
Genom dylika mätningar har man nu kommit till det resultat,
att en vid polerna afplattad sferoid är den figur af enklaste form, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
