Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanligt infödingshus, ehuru något större. Kyrkklockorna bestå af en
eller två »lali» eller trätrummor, stora urholkade trädstammar af ett
trädslag, kalladt »wesi». Genom att slå på dessa trummor med tjocka
klossar af ett hårdt träslag, åstadkomma de ett ljud, som höres på
långt af8tånd, och som får olika ton allt efter trummornas storlek.
Församlingen är vanligtvis mycket talrik, såväl män som qvinnor,
barn och hundar. Män och qvinnor sitta med korslagda ben på det
torra gräs, som vanligen är utströdt, eller på mattor; småbarn och
hundar löpa lösa omkring och roa sig på bäBta sätt, hvilket
försam-lingen lika litet som predikanten, tyckes fästa något afseende vid.
Efter några böner och sånger börjar predikan; predikanten står
vid ett bord betäckt med ett slags duk, gjord af bark, och håller ett
långt extemporeradt föredrag. Ord och patos felas aldrig. Ehuru jag
ej förstod språket, kunde jag dock se, att predikan gjorde ett djupt
intryck på församlingen. En del af de hymner, som sjungas, äro på
europeiska melodier, men de ha äfven psalmer på sina egna
besynnerliga melodier, och i all synnerhet utmärker sig den melodi, på
hvilken qvinnorna sjunga eller rättare mumla »Fader vår» för synnerligen
monoton och barbarisk karakter. Under hela gudstjensten sprungo
barn och hundar omkring, roande sig så godt de kunde. En liten
ungdom tog sig så stora friheter, att han nästan drog duken af
predikstolen; han cirkulerade beständigt omkring predikanten eller kröp
fram och tillbaka under bordet. Under det bönerna lästes, låg
församlingen på knä med pannorna mot marken, alldeles såsom bruket
är i grekiskt-katolska kyrkor. Höfdingarna och »adeln» taga vanligen
plats omkring predikanten, det gemena publikum på vederbörligt
af-stånd. Psalmsång och böner afslutade akten.
Efter en veckas uppehåll vid Koruvatu, gjorde jag mig i ordning
att börja min marsch öfver bergen i det inre till norra kusten. Jag
lyckades få en inföding, som talade litet engelska, att tjenstgöra som
tolk och dessutom två andra att bära det allra nödvändigaste. En
fjerde Fijiman medföljde af pur nyfikenhet, då ganska f& af
kustbefolkningen någonsin varit uppe bland bergen. Mina två bärare voro båda
ex-fängar, men ansågos vara ett par mycket bra subjekt som bärare.
En af dem, vid namn Esala, hade ursprungligen varit missionär,
men på grund af vissa friheter, som han tagit sig med en annan
mans hustru, blifvit dömd till tre månaders fängelse och embetets
förlust för att komma till klarhet om det oriktiga i sitt handlingssätt.
Den andres namn var Ananias. Han hade suttit i fängelse för
någon mindre förseelse och såg ej ut att vara en svår förbrytare. Han
var alltid vid godt lynne och hade ständigt ett bredt grin till hands,
i det han visade två rader de allra hvitaste tänder. Som han kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
