Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lemna Love, var det icke otänkbart, att vi genom en undersökning
af de norr ut ledande vägarna skulle kunna leta oss fram till nästa
by. Jag hade trott mig finna en viss olikhet, omöjlig att återgifva
med ord, mellan de vägar, som förena byarna och dem, som fr&n dessa,
vanligen i byarnas närhet, leda ut till planteringarna. Med ledning
af min i denna riktning vunna erfarenhet granskade jag de från byn
ledande stigarna och fann slutligen en, som syntes mig ega alla
tecken af att föra till en by. Denna följdes sedermera af herr Valdau,
som 5 km längre norr ut uppnådde byn Ndivatjanai, vanligen kallad
Ndiva. Vid sin ankomst dit träffade han ej höfdingen hemma, men
väl hans pojkar, hvilka grundligt pumpades på allt hvad de visste
om trakten. När höfdingen något senare inställde sig, sökte han till
en början slingra sig undan de begärda upplysningarna, men då
Valdau visade, att han redan hade reda på ett och annat och att det
därför icke lönade sig att ljuga, blef han meddelsam och öppenhjärtig
och hade åtskilligt af intresse att anföra. Så berättade han, att
omkring 8 km längre norr ut påträffades den sista åt detta håll belägna
Batangabyn Bakemaken. Den uppgafs ligga helt nära en stor flod,
utan tvifvel Akva Jafe, öfver hvilken en hängbro ledde, och en
annan folkstam, Vabenge, uppgafs bebo landet på flodens andra sida.
Invånarna i Ndiva visade sig från en helt annan sida än dem vi
hittills kommit i beröring med, och för första gången fingo vi där
röna verkligt tillmötesgående. Byn besökte äfven jag dagen efter
Valdau, och båda återvände vi därifrfln begåfvade med lifsmedel.
Uppnåendet af Ndiva var en betydelsefull framgång för oss, och
intet syntes kunna hindra vårt framträngande genom det land, som
nu tycktes ligga öppet framför oss, mer än våra bärares bedröfliga
tillstånd. Efter alla tecken att döma ledo de af lunginflammation,
och då ännu på fjärde dagen af vår vistelse i Love ingen förbättring
inträdt, insågo vi omöjligheten af att gå vidare. Äfven om våra
bärare snart nog kryade till sig, så skulle de dock vara alltför svaga
för att vara marschdugliga, och ännu mindre i stånd att bära sina
bördor. Under sådana förhållanden föreslog mig Valdau att icke längre
kvarstanna i byn utan återvända och utföra mina planlagda arbeten
på Rumpi-bergets högsta delar. Och då mina bärare stått sig
jämförelsevis bra — endast Moki hade svårt insjuknat, men ansåg sig,
befriad från sin börda, kunna följa oss — så bröt jag upp den 13
april och gick tillbaka till Massaka. Min afsikt var nu att söka uppnå
Ngolo byn Ikoj och därifrån Jumbo, mitt närmaste mål på
Rumpi-berget. Jag höll dock inne med min afsikt, lyckades i ett obevakadt
ögonblick lura ur några Massaka-bor i hvilken riktning Ikoj låg, och
fann också ett kort stycke från byn en afväg, som ledde åt detta håll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
