Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stället en bredd af vid pass 300 kilometer, och pä detta isfria område
skulle följaktligen glacialfloran företrädesvis egt bestånd.
Det är ett ofta återkommande drag i vetenskapens historia, att
en snillrik forskare, gående så att säga händelserna i förväg, uttalar
den rätta lösningen af ett spörsmål, långt innan den kan bevisas.
Så äfven här. Några egentliga bevis för riktigheten af den
Forbes-Danvinska hypotesen kunde vid tiden för dess framträdande knappast
förebringas, men den tycktes lösa frågan på ett så enkelt sätt, att den
tämligen allmänt omfnttades såsom riktig. Och 1863 sökte F.
Are-schoig lemna ett ytterligare stöd för densamma genom att påpeka,
att vissa arktiska växter — såsom den förut omnämnda Saxifraga
Hirculus, dvärgbjörken (Betula nana) och många andra — ju
förekomma på enstaka lokaler, oftast torfmossar, utanför sina egentliga
utbredningsområden, på hvilka lokaler de torde böra anses såsom ännu
qvarlefvande »efterposter» från den tid, då den arktiska floran där
hade sitt hemvist. Samma uppfattning sökte Oswald Heer, och efter
honom andra forskare, göra gällande för åtskilliga alpväxter, som
träffas utanför det egentliga alpområdet. Då dessa förekomster
emellertid äfven på annat sätt kunde förklaras — den möjligheten var ju
icke utesluten, att växterna tvärtom spridt sig till ifrågavarande
ståndorter under en senare tid, — så voro anförda vittnesbörd icke att anse
såsom afgörande. Numera veta vi dock, att Areschougs uppfattning
af dessa växter såsom »efterposter» eller, såsom vi nu säga, »relikter»
af istidens flora i de flesta fall är riktig.
Afgörande vittnesbörd om huru istidsfloran på Europas lågland
varit beskaffad kunde naturligtigtvis endast på det sätt erhållas, att
man påvisade lemningar af denna flora i aflagringar från själfva
istiden. Ett fynd i denna riktning hade visserligen redan 1860 blifvit
gjordt i Devonshire i England af W. Penqklly, som där i en
leraf-lagring träffat blad af dvärgbjörken (Betula nana) och några videarter.
Oswald Heer, som beskrifvit dessa lemningar, hade då påpekat, att
de talade för ett kallare klimat än det i Devonshire numera rådande,
men fyndet blef i det hela taget tämligen obeaktadt, tills det ställdes
i samband med de upptäckter, som 10 år senare gjordes i Skåne.
1870 och 1871 påvisade nämligen författaren’, att denna provins ganska
allmänt hyser en formation af sötvattensaflagringar, hvilka blifvit
af-satta under tiden närmast efter isens afsmältning, och hvilka äro rika
på lemningar af en högarktisk flora, hvars allmännaste representanter
äro Salix polaris, herbacea och reticulata, Dryas odopelala, Betula nana 1
1 Pppgifter om dessa fynd iiro visserligen förut lemnade i Ymer 1891, sid. 116,
men för sammanhangets skull anföras de i korthet äfven här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
