Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m. fl. Dessa växters nuvarande hemvist är dels de högnordiska
länderna, såsom Spetsbergen, Grönland, etc., dels Skandinaviens
fjälltrakter och arktiska område, dels slutligen (utom Salix polaris) Alperna
och andra berg i södra Europa, hvarjemte dvärgbjörken, såsom vi
redan förut sett, dessutom såsom relikt förekommer på torfmossar där
och hvar inom det mellanliggande området. Då författaren äfven
tillsammans med Japetus Steenstrup lyckades uppdaga samma fossila
flora på Seeland, och 1872 påvisade dess förekomst på låglandet i
Schweiz, hvarjämte han konstaterade närvaron af Salix polaris i
pre-glaciala lager på kusten af Norfolk i England, kunde dessa fynd
följaktligen anföras såsom afgörande vittnesbörd för den Forbes-Darwinska
hypotesen. Och de blefvo det äfven till en tid. En särskild
uppmärksamhet bör fästas vid den forna förekomsten af Salix polaris
nära hafsytans nivå i Skåne, Danmark och England (såsom vi längre
fram få erfara äfven i Tyskland), enär denna högarktiska växt
numera icke ens i Finmarken nedstiger till hafsytan, hvilket först eger
rum på ön Kolgujew och i norra Sibirien, samt välförståendes äfven
på Nowaja Semlja, Beeren Eiland och Spetsbergen. Anförda
omständighet angifver sålunda en högst betydlig förskjutning af
vegetations-gränserna.
Till de förut nämnda fynden kunde författaren 1876 lägga en
mängd nya lokaler i olika delar af Skåne, 1879 en ny fyndort för
fossil dvärgbjörk på kusten af Yorkshire i England, 1880 en fyndort
för Dryas och Salix reticulata i Mecklenburg samt likaledes några
nya lokaler för den fossila glacialfloran i Schweiz. I sistnämnda land
hade dessutom C. Schröter fullföljt författarens undersökningar,
medan desamma i England och Skotland blifvit fortsatta af Cl. Reid
(samt i Skotland under en senare tid af J. Bennie).
Ofvan berörda fynd af den fossila arktiska floran i
sötvattensaf-lagringar från tiden närmast efter landisens afsmältning blefvo äfven
af utlandets växtgeografer, såsom Oswald Heer, Engler m. fl., erkända
såsom afgörande vittnesbörd för denna floras förekomst äfven på
mellersta Europas lågland längre mot söder. Men 1889 uttalade en
annan af Tysklands mera framstående växtgeografer, 0. Drude, en helt
afvikande mening. Långt ifrån, att den skandinaviska landisen
om-gifvits af en arktisk växtlighet, omgördlades den fastmera, menade
D., af skogar, hvilka under själfva istiden till och med i
Skandinavien påstodos hafva fortlefvat på landisens moräner.
Ett sådant uttalande förutsatte ett förbiseende af de fynd, för
hvilka ofvan redogjorts. Ty dessa ådagalade ju, att den arktiska floran
lefde utanför landisens kant, då denna dragit sig tillbaka till
Mecklenburg, Skåne och Seeland, hvarjämte fyndet på Norfolk-kusten vi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
