Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dium af utvecklingen företog, icke af omsorg för den aSidne, utan af
fruktan och helt enkelt för att riktigt bli kvitt denne, hvilken, nedlagd
i ett djupt hfil i marken med en tung jordmassa öfver sig, antogs icke
lätt kunna äter uppstå och återvända till de lefvande. För att hindra
kropparne eller andarne från dylika otillbörliga vandringar, som alltid
föreföllo de öfverlefvande högst oangenäma, pfifunnos talrika metoder.
Den vanligaste af dessa var att gräfva ned den döde i jorden och till
yttermera visso uppkasta öfver grafven en väldig jordhög, som nu i
civilisationen öfvergätt till en liten grafkulle. Eller ock rullade man
en mängd tunga stenar eller ett enda mycket stort block uppå
jordhögen; härigenom skulle då förekomsten af grafstenarne förklaras.
För att hindra de döde att »gå igen», stympade man ock kropparne på
mångfaldiga sätt hos olika nationer: lemmarne afskuros, eller
sönderhackades hela kroppen i små stycken, eller sammanbundos den
af-lidne vännens fotter, eller fastnaglades kroppen ordentligt vid kistan.
I det kristna England plägade man drifva en stake genom kroppen fi
själfspillingar, hvilka särskildt antogos ha böjelse för vandringar på
jorden längre än tillbörligt var. I Hermosillo, Sonoras hufvudstad,
interviewade jag en höfding- af seris indianernas stam, en utdöende
ras af vildar, som stå på en mycket låg ståndpunkt och hvilka
numera endast förekomma på Tiburon-ön i Kaliforniska bukten, där de
föra en jämmerlig tillvaro. Denne indian berättade mig, att inom
hans stam ryggraden på liket alltid bräckes, innan det inrullas i ett
hölje af sam man sydda, hvitfjädrade albatrosskinn och sedan
dubbel-viket upphänges i kronan af ett träd.
Utan att här ingå på det vidsträckta området för tarahumareruas
vidskepliga föreställningar, vill jag endast anföra ett exempel på
deras obegränsade tro på allt hvad vidunderligt heter. Till den sista
ort, på hvilken jag vistades bland tarahumorerna, ankom en dag en
indian med en säck på ryggen och satte sig, såsom landets sed är, på
några hundra fots afstfind från huBet, med ryggen vänd mot detta.
Först efter ett par timmars förlopp lätsade min värd märka gästen
och gick ut för att hälsa honom och höra hvad han ville. Han
omtalade sedan för mig den nyanländes ärende. För ett par dagar
sedan hade en mäktig medicinman från en annan bergstrakt mött en
panter i skogen samt af denne blifvit uppmanad att befalla
indianerna ställa till en fest, vid hvilken tvenne- hvita kalfvar skulle
dödas. Men som inga kalfvar af den färgen funnos i deras sierra, hade
indianen blifvit sänd den omkring 45 kra. långa vägen, för att här
byta sig till dylika kalfvar mot den medförda majsen. Brådtom hade
budbäraren att få återvända med sina kalfvar, alldenstund han äfven
hade lofvat taga del i en annan fest på annan ort, där ett antal in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
