Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss är, tagit dig hadan, kom icke tillbaka hit i natten och skräm
oss fader, farväl fader, farväl.» Modern, som beröfvats sitt barn,
talar: »Farväl, mitt barn, nu har äfven du gått hädan, kom icke
tillbaka hit nattetid och berör mig med dina smä händer och sök icke
att suga mitt bröst, då jag sofver, nu vill jag aldrig mer tänka på
dig.» Deras begrepp om ett tillkommande lif äro, förefaller det,
mycket dunkla och obestämda. Genom jesuiternas läror känna de b. k.
kristna till namnet de b&da platser för de döda, som kallas »el cielo»,
himmeln och »infierno», helvetet eller den stora elden, medan de
hedniske begagna uttryck sidana som »till det stora mörkret» och
»till vindarne», uttryck, som förmodligen gömma deras egna gamla
föreställningar. Men vid sidan af dessa begrepp dominerar städse
den idén, att de döde förvandlas till vilda djur. Vid festerna utströs
därför aska omkring den plats, där kärlet med föda för de döde är
placeradt, pä det att man af spåren i askan skall kunna sluta sig till,
i hvilken djurskepnad, vanligtvis sisom en prärievarg, den aflidne
ströfvar omkring. Alla hexkarlar, som äro hatade och fruktade för sin
förm&ga att med sjukdom och död hemsöka hvem helst de önBka, anses
efter döden ströfva omkring såsom björnar, ulfvar, pantrar, jaguarer
eller ugglor, djur, som tarahumarerna därför aldrig döda; äfven anses de
kunna förvandlas till kometer. En gäng då jag färdades tillsammans med
en tarahumare såsom vägvisare, berättade han mig i största
förtroende, att niir han några dagar förut haft den stora äran att Bom
bärare följa en hexkarl samma väg, hade de oförmodadt mött en björn.
Då utropade hexkarlen: »Stanna, gör icke detta djur något förnär,
ty det är jag.» Denna själavandringslära utsträcka
tepehuan-india-nerna äfven till djurriket. Den tron är nämligen gängse bland dessa
indianer, att möss förvandlas till en art små läderlappar, råttor till
stora läderlappar, jordekorrar till ormar, ekorrarler, som lefva i träd,
till papegojor etc. Pima-indianerna tro att Arros-flodens trenne
utterarter förvandlas till fiskar, hvilka till färg eller annorledes visa någon
likhet med dessa uttrar, hvarför ock de senare bära namn efter
fiskarne. Denna idé hade från pima-indianerna spridts till
mexikanerna, som försäkrade oss, att dessa förvandlingar verkligen egde rum.
Men — för att återvända till tarahumarernas tro om Bina döda —
vid sidan af sorgen öfver den dödes bortgång, förefinnes alltid hos
dem en starkt utvecklad känsla af fruktan och fasa för att denne
skall återvända och oroa dem, en känsla, som äfven hos de
civiliserade folkslagen fortlefver i skilda former, men som hos vildame
framträder med ovanlig styrka. Denna känsla är det, som Frazer i sitt
arbete om begrafningsseder lägger till grunden för bruket att begrafva
de döde, en handling, som enligt lians åsikt man å ett tidigare sta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
