Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landet var nu, sept. 1S82, i Mahdins händer, med undantag af El Obeid,
hvilket fOrsvarades af Sniil Paseha och en fåtalig garnison. Mohammed
Ahmed hade nu inemot 30,000 stridbare mfin under sina fanor, men utom
det att han litade på dessas tapperhet och fanatism, hade han genom
list och falskhet förvärfvat många medhjälpare bland El Obeids
befolkning för stadens eröfring. Förräderi och feghet bos många bland ortens
rikaste och främste män underlättade nämligen hans planer. Det första
anfallet blef emellertid efter en frnktansvärd strid tillbakaslaget, och
Mahdin måste draga sig tillbaka med en förlust af 10,000 man. Hade
Said Pascha kunnat besluta sig för att förfölja, hade hela resningen
kanske nu blifvit stäfjad, men han vågade ej lämna den försvarslösa
staden och hade ej mer än 3,000 man under sitt befäl. Madhin lägrade
sig på höjden Gianzara, omkr. 2 kilom. nordvest från El Obeid, medan
en hans underbefälbafvare, Fiki Minnth, en af de mest fanatiska bland
dervischerna, inneslöt detsamma från nordost.
Emellertid hade Mahdins arabhorder börjat visa sig i Nubafolkets
land och hotade missionsstationen i Delen, hvilken till sitt beskydd endast
hade ett kompani sudanesiska soldater under befäl af en kapten. Dessa
hade förlagts här för att undertrycka slafhandeln, men visade sig under
händelsernas utveckling för klenmodiga att upptaga striden med de
talrika och vilda Baggaras. Denna stam, som redan från första början
anslutit sig till upproret, hade tagit sitt hufvudkvarter i Singiokai samt
därigenom afskurit missionärerna förbindelsen med El Obeid. De
uppträdde helt plötsligt, galopperande på sina snabba hästar, och röfvade
och plundrade allt i sin väg. Efter att i flera månader hafva lefvat i
ständig oro och osäkerhet samt utan tillförlitliga underrättelser från den
yttre världen, blef missionärernas ställning mycket kritisk. Nubafolket
hade vid ett par tillfällen med framgång drifvit araberna undan, men de
kunde ej i längden bjuda något verksamt motstånd, utan drogo sig
tillbaka till sina berg. Medan Mahdin framträngde i Kordofan och vid
Birket samlade sina anhängare, sände han en viss Mek Omar med en
liten trupp att taga Delen i besittning. Befälhafvaren för de sudanesiska
soldaterna vågade ej göra motstånd utan beslöt i samråd med
missionärerna att fly till Fashoda. Det syntes sannolikt, att företaget skulle
lyckas, enär de flesta af de stridslystna araberna i förväntan på rikt
byte följt Mahdin till El Obeid. »Vägen till Fashoda låg långt söder
om scenen för de närvarande rörelserna, och med soldaternas åttio
re-mingtongevär och våra trettio goda studsare», säger pater O., »kände vi
osb öfvertygade om, att vi kunde bereda oss väg dit. Det bestämdes
därföre, att vi i allt lugn skulle aftåga under nattens tystnad. Hvar
cch en hemtade ihop de få ting, han önskade taga med sig, och som
kunde behöfvas på färden, antingen såsom gåfvor eller att köpa eller
erbjuda i byte för lifsmedel. Vi hade äfven ett tillräckligt antal kameler,
mulåsnor och åsnor för systrarna och de sjuka samt gjorde packor af alla
förnödenheter, vi behöfde medföra. Våra återstående saker gåfvo vi åt
Nubas, så att ingenting kunde falla i Mek Omars händer.» Vid
midnatt gjordes uppbrott, men då missionärerna anlände till soldaternas
za-riba, funno de hela truppen sofvande, och den räddhågade kaptenen hade
uppgifvit all tanke på flykt. Pater Ohrvalder och hans kamrater hade
intet annat att göra än återvända till stationen, hvilken nu var blottad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
