Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på förråd, så att de slutligen funno sig nödgade att öfverlämna sig åt
Mek Omar. »Den forne slafhandlaren — en kortväxt, ofärdig och
smutsig gammal Takruri, hvilken vi känt länge, — emottog oss vänligt.
Han lät bjuda oss kaffe samt berättade om Mahdins stora tapperhet och
slutade med följande ord: ’Jag vet, att I ej viljen blifva muhammedaner,
hvarfore I kunnen förstå, att eder egendom och edra slafvar icke längre
äro edra. Jag vill gifva eder ett bref till Mahdin angående eder
ställning.’ Ehuru dessa villkor voro hårda, hade vi intet annat val än att
antaga dem, och när vår sammankomst var slut, togos våra vapen ifrån
oss, och alla våra svarta, för hvilkas välfärd så många lif offrats och så
mycket arbete förbrukats, voro plötsligen förlorade för oss i ett enda
hårdt slag* — Den 18 sept. skedde affarden från Delen. Under
bevakning af Mek Omars son Naser, i spetsen för en trupp araber, sändes
pater Bonomi, pater Ohrwalder, fyra barmhärtighetssystrar och tvenne
lekmannabröder till El Obeid. På vägen hade de att utstå många
umbäranden och lidanden, hvarjämte de i hvarje arabby, som passerades,
hotades med döden och voro utsatta för hån och smädelser. Efter
ankomsten till Mahdins läger sväfvade de utmattade resandenas lif i än
större fara. De fanatiska dervischerna hotade dem med sina lansar,
klubbor och käppar, och blott eskortens kraftiga inskridande hindrade
deras dödande. »De sista dagarnas ansträngningar, hettan, hopens tjut,
dervischernas entoniga sånger och larmet i detta ofantliga läger på 100,000
man, utom kvinnor och barn, inverkade på oss, så att vi voro nästan
mållösa. Sakta skredo vi fram åt midten af lägret,’ hvarest den store
dervischen Mohammed Ahmed uppslagit sitt tält.» Slutligen blefvo
de förda till en liten hydda i närheten af detta, och efter en stund kom
Mahdin ut och satte sig på arabiskt vis på en stråmatta på golfvet i
hyddan. Han helsade vänligt, frågade missionärerna om anledningen till
deras vistelse i Sudan samt förklarade i korthet arten af sin gudomliga
sändning. Han berättade om sina stora segrar öfver »fienderna till Gud
och hans profet», med hvilka han menade turkarna. Då han såg
fångarnas utmattade tillstånd, bjöd han dem några torkade aprikoser jämte
vatten och försökte sedan genom Georg Stnmbuli, en grek från El
Obeid, som öfvergått till rebellerna, framhålla Islams stora religiösa
företräden. Därpå sträckte han ut sig på mattan och beredde sig att
emot-taga någon uppenbarelse. Sedan han legat någon tid med slutna ögon,
reste han sig och återvände till sitt tält, förmodligen för att hålla
rådplägning. När han återkom, hade han utbytt sin smutsiga jibbeh mot
en ren, som var lappad med bitar af messkruden från missionskyrkan i
El Obeid. Genom berättelser om de talrika omvändelser, som egt rum
under profetens tid, sökte han nu intressera fångarna för Islam, men då
han märkte, att hans tal hade föga verkan, sände han dem till kalifen
Abdullah. Denne märklige man, som är af Baggaras stam och Sudans
nuvarande härskare, var vid denna tid omkr. trettiotre år gammal, af
medelhöjd och mycket mager. Han helsade vänligt på missionärerna och
rådde dem att blifva museimän. Af hans bombastiska tal märkte de
snart, att han var en man utan bildning, och han slutade med att säga,
att de, om de vägrade, ej hade annat att vänta än döden. Denna
tycktes äfven vara deras vissa öde och var dem ingalunda ovälkommen i
deras svåra lidanden. Då sålunda en dag ett bud infann sig med un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
