Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derrättelse, att fångarna dagen därpå skalle halsbuggas, var det i sjålfva
verket ett lättnadens budskap. Följande morgon voro alla färdiga, då
trettio med lansar beväpnade män infunno sig for att hemta dem. De
fördes till en central plats i lägret ocb hade redan lutat sina hufvnden
att emottaga dödshugget, då Mahdin kom ridande på en präktig hvit
kamel, följd af en slaf, som höll en skärm öfver bonom till skydd mot
solens strålar. De lifdömda fördes inför honom, och med orden: >Må
Qud leda eder på sanningens väg!» red han vidare samt befriade dem
från den påträngande ursinniga hopen genom att befalla dem gå framfor
hans kamel. De fördes sedermera till kalifen Abdullahs tält, och i en
därpå hållen rådplägning beslöts på hemställan af en viss Hajji Khaled,
som påvisade, att det stred mot profetens lag att döda fångna prester,
hvilka ej gjort väpnadt motstånd, att skona deras lif. Fångarna
öfver-lämnades härefter till Stambuli, som gjordes ansvarig for dem, och
härmed började den långa och hårda fångenskap, som för flertalet skulle
fortvara till dess dödens befriande hand ändade deras lidanden.
Måhända var det glädjen öfver den sista tidens lysande framgångar,
som i detta fall stämde Mahdin till mildhet; måhända äfven en önskan
att genom dessa högt bildade utländingar, hvilkas mod och manliga
hållning ej förfelat sin verkan på honom, erhålla upplysningar om den värld,
mot hvilken han upptagit striden och som han hotade med ett
religionskrigs alla fasor. Säkerligen var det ej endast ärelystnadens drömmar,
som vid denna tidpunkt, då El Obeid snart måste gifva sig och de
egyptiska trupperna under Hicks Pascha ledo det fruktansvärda nederlaget
vid Kashgeil nära Shekan, föresväfvade Mahdin, utan den oerhörda
framgången torde väl kommit äfven honom själf att tro, att han var en
ny profet.
General Hicks Paschas nederlag undanröjde den ringaktning för
motståndarens styrka och de tvifvel om upprorets betydelse och omfattning,
som tilläfventyrs ännu funnos kvar hos den egyptiska regeringen.
Massakern vid Kashgeil är i själfva verket en af de fruktansvärdaste i
nyare tidens krigshistoria, i det blott några få män lyckades undkomma af
de 10,000, som efter många fel ocb försummelser af befälet och i ett i
flera afseenden bedröfligt tillstånd upptogo striden med de vida talrikare
mahdiisterna. Det var ej underligt, att Mahdin lät berusa sig af denna
seger och i glädjen däröfver höll sitt intåg i El Obeid i all den triumf
och med all den prakt, han mäktade åstadkomma; men den frestelse till
sympati, man stundom trots hans hyckleri och falskhet känner vid
läsningen om hans sällsamma och dådrika bana, försvinner vid kunskapen
om hans lågsinta och grymma beteende mot El Obeids tappre försvarare.
Mahdin lät tid efter annan piska dem, för att förmå dem omtala, hvarest
penningar och skatter blifvit dolda, och sedermera aflifvades de. Said
Pascha mördades på det grymmaste i Aluda, Ali Bey Sherif blef
halshuggen, och sedan kom turen till Ahmed Bey Dafallah och major Yesin,
samtliga män, som i förhoppning på undsättning genom Hicks expedition
i det längsta gjort sin pligt. Mahdin sökte urskalda sin förfärliga
grymhet genom att säga sig hafva fått en uppenbarelse, att de afrättade och
särskildt Said Pascha, tack vare hans förbön, icke kommit till helvetet
utan direkte intågat i paradiset.
Omedelbart efter segern öfver Hicks Pascha försökte kalifen Sherif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
