Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med kvilka många af dessa i de oerbördaste lidanden lefvande män ock
kvinnor trotsade kalifens botelser ock omvändelseförsök. Och med ej
mindre intresse läser man om Ijnsglimtsrne i deras mörka tillvaro, om
de med klokhet och den största försiktighet förberedda planerna för flykt,
om de försakelser och den spänning, hvarunder denna egde rum, och om
frihetens slutliga ernående.
Allt ifrån fångenskapens början hade pater Ohrwalder, huru små
utsikterna att lyckas än voro, icke uppgifvit förhoppningarna om flykt.
Han uppgjorde planer att undkomma till Abyssinien eller öfver Berber
till Suakin, och tid efter annan sökte han genom bref sända
underrättelser till sina vänner i Kairo. Kalifens vaksamhet och de för
meddelandena använda arabernas trolöshet och opålitlighet gjorde emellertid
försöken fruktlösa. Tiden gick och fångarnas tillvaro blef allt eländigare
och mera tröstlös. Det var ju så antagligt, att man i Europa och
Egypten ansåge dem döda och att befrielsen ur fångenskapen blott kunde ske
genom döden. Då pater Ohrwalder sålunda på hösten 1890 erhöll besök
af en arab vid namn Ahmtd Hassan, som erbjöd sig att sätta sig i
förbindelse med inflytelserika personer i Kairo, trodde han, att det åter var
ett svek och vågade till en början ej sätta någon lit till mannens
försäkringar eller fästa några förhoppningar vid hans planer. Han gaf honom
likväl några rader till monsignor Sogaro, den apostoliske vikarien i Kairo,
och denna gång visade det sig, att han funnit en redlig medhjälpare, ty
Ahmed begaf sig på väg, åstadkom en öfverenskommelse med Sogaro och
uppenbarade sig ånyo i Omdurman, ehuru först i slutet af oktober 1891.
Med utomordentlig glädje emottogs ban af Ohrwalder, som sedan länge
upphört att ens tänka på hans återkomst, och nu gällde det att med den
största försiktighet sätta befrielseplanen i verket. En vid denna tid nära
nog till handgemäng urartad missämja mellan kalifen och hans
medtäf-lare, hvarigenom uppmärksamheten var afvänd från fångarna, samt den
omständigheten, att en eventuel förföljelse mycket skulle försvåras
därigenom att inga ridkameler f. t. funnos i lägret, underlättade företaget.
En mörk och kylig afton i slutet af november sattes detta ändtligen i
gång. Pater Ohrwalder smög sig, åtföljd af systrarna Catharina
Chin-carini och Elisabetta Venlurini samt Adita, en svart flicka från
missionsstationen i Khartum, ut ur lägret till en plats, där Ahmed och tvenne
andra araber väntade med fyra kameler. Snart hade de lämnat
Omdurman bakom sig och skyndade snabbt framåt på sina starka och väl utfodrade
gångare. Det blef en oerhördt ansträngande och spännande färd; än utmed
Nilens stränder, än genom täta och hvassa snår, än öfver öknens
brännande sandfält valdes vägen. Det gällde att undvika alla mötande, att
på allt sätt undandraga sig uppmärksamheten och att med uppbjudande
af alla krafter kämja mot törst, hunger och sömnens makt samt ila
framåt. Vid ett tillfälle mötte de resande helt oförmodadt en arab af
misstänkt och hotande utseende, hvars hela uppträdande påminde dem
om, att de ännu befunno sig inom området för kalifens välde, men Ahmed
lyckades efter en kort ordväxling muta honom till overksamhet.
Slutligen syntes, den 7 december, efter sju dygns nästan oafbruten ridt, fästet
Murat med den egyptiska flaggan svajande öfver sinn murar. Den lilla
karavanen helsades med jublande glädje, och de uttröttade resande kommo
för första gången på nära tio år i åtnjutande af civilisationens välgig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
