Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till den nedan omtalade Kivusjön i vester, från Urundi vid Tanganyikas
norra ände till Virunga-bergen vid Albert Edvards södra, och omfattar den
s. k. mellanplatåns högst liggande delar. Dessa, som ha en medelhöjd af
l, 700—2,000 m., ha djupa erosionsdalar, i all synnerhet utgräfda af de mot
söder rinnande vattendragen; medan själfva högslätten är fullkomligt
trädlös och utgör en enda väldig betesmark, täckas dalarne af oerhördt ut*
sträckta bananlundar. Mot öster eller kanske snarare mot nordost sänker
sig landet i ej alltför branta terrasser, men mot vester stiger det till 3,000
m. och stupar nästan tvärbrant ned mot den stora centralafrikanska
graf-sänkan, på hvars högsta punkt, oafsedt de senare uppbyggda vulkanerna,
den af v. G. upptäckta Kivusjön ligger, 1,490 m. ö. h., medan Albert
-Edvardsjöns yta ligger endast 875 m. och Tanganyikas 818 m.
Utan att möta några fientligheter tågade expeditionen framåt från
Kagera genom det tätt befolkade landet, hvars invånare med stor
nyfikenhet betraktade främlingarne, men utan svårighet lemnade dem deras
behof af födoämnen, öfverallt funnos de yppigaste kulturmarker, med stora
hjordar af grofhornad boskap betande på blomsterrika ängar, mellan hvilka
stora falt, besådda med bönor och ärter sträckte sig. Byar saknades
alldeles, i deras ställe lågo gårdarne spridda öfver bygderna. Ett egendomligt
drag är den fullkomliga bristen på ved; hvad som finnes af sådan måste
släpas långa sträckor från trakterna vesterut, i öfrigt får man reda sig med
torrt gräs. Landets ursprungliga invånare, hvilkas språk ännu herskar,
tillhöra Bantustammen och äro politiskt taget kufvade af den norrifrån
invandrade kraftiga nomadstammen Wahuma eller Watusi, ehuru de ännu
besitta jorden. Spridda öfverallt i landet sitta segrarne och tillse, med
hjälp af en särskildt utdanad kår, närmast motsvarande en gendarmkår,
att ordning råder och att de underkufvade hållas i arbete och vördnad för
sina herrar. Alla frukta dock i hög grad konungen, som har titel »kigeri».
Åtföljd af hans lille son marscherade expeditionen raskt vesterut mot hans
tillfälliga residens. Hufvudorsaken till att den ej hindrades i sitt
framträngande anser v. G. ligga däruti, att han aldrig frågade om han fick
passera, utan bara gick på, ty detta var något oerhördt och imponerade
i hög grad på kigerin. Ju längre vesterut det bar, desto mera
romantisk blef naturen och fick till sist högfjällskarakter, medan vid horisonten
Vikunga-vulkanernas karakteristiska käglor förtonade sig och man slutligen
under nätterna på himlen såg ett eldsken, som förkunnade en vulkan i full
verksamhet. Till sist nådde expeditionen konung Luabuoiris residens. Sin
stams gamla nomadvanor likmätigt, lefver han aldrig längre än en ä två
månader på samma plats. Nu hade han uppfört sina kojor, som rymde
ett par hundra menniskor, på själfva randen af höglandet, omkring 3,000
m. ö. h., högt öfver molnen, i en vild, romantisk fjällnatur. Intrycket var
egendomligt, då man i dessa omgifningar mötte den jättestore herskaren med
en krans af gröna blad på hufvudet, kroppen delvis täckt af utsökt garfvade
getskinn, öfversållade med paribroderier i smakfulla färger; med den något
slappa blicken erinrade han om en romersk imperator, som återvänder från
gästabud. Besöket hos honom var kort; grefve v. G:s förklaring, att han
hade för afsikt att bestiga vulkanen, som syntes i fjärran, aftvang honom
ett medlidsamt löje, medan de hvites hudfärg uppväckte hans största för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
