Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
småningom mot vester åt Kongobäckenets lågland, dfir det stora
skogsområdet vidtager. 1 likhet med Staklby och Emin, de enda, som före
honom genomströfvat denna oerhörda urskog, anser v. G., att den med
bestämdhet kan anses täcka hela landet och ej, som man velat antaga
endast randzonen utmed de stora vattendragen. »Hvad själfva skogen
angår», säger han, »så måste jag .tillstå att vi, efter de skildringar
Stanlxy lemnat i sitt sista stora verk, kände oss mycket besvikna.
Ohyggliga åro visserligen dessa skogsmarscher med en mängd folk, på grund af
den osäkerhet, som råder om hvad som komma skall, genom de många
hungerdagame, genom de ändlösa sumpmarker, som man dagligen måste
passera igenom, men något majestätiskt storartadt intryck gör skogen
visserligen icke. Vi frågade oss ofta, om vi då verkligen hefunno oss i den
ogenomträngliga urskogen, i hvilken ingen solstråle förmådde intränga, där
det långvariga mörkret kommer den resande att känna rysningar!»
Innan expeditionen den 21 september 1894 nådde Kongo vid den nu
uppgifna stationen Kirundu, hade den en utomordentligt svår färd genom
det af araberna förhärjade Manyemalandet, under hvilken 30 menniskor
hungrade ihjäl; lättsinnigt folk, som, oaktadt de strängaste straffpåföljder,
på en dag åto upp all den proviant de erhållit för flera dagar. Efter två
månaders oafbruten marsch genom urskogsområdet och jämnt nio månader
efter uppbrottet från ostkusten intågade expeditionen på nyssnämda station,
hvarefter den den 29 november s. å. nådde Matadi, där en ångare
förhyrdes att föra de 207, som nått fram till Atlantiska oceanen, tillbaka
till ostkusten, medan chefen och hans ene hvite följeslagare direkte afreste
till Europa.
Ej ofta torde ledningen af en afrikansk expedition legat i
kraftigare och klokare händer än vid detta tillfälle, och sällan torde
så storartade resultat blifvit skildrade så enkelt och flärdfritt, som i
den refererade berättelsen skett. Grefve v. Götzkn bekostade resan
helt och hållet själf, han framställer den som en färd, företagen för nöjes
skull under en permissionstid, och som »gynnades af lyckan, så att den
kom att lcmna viktiga uppslag öfver det centrala Afrikas natur»; han och
hans följeslagare äro inga vetenskapsmän, säger han, »det oaktadt har jag
bemödat mig att samla så mycket vetenskapligt material i alla riktningar
som i min förmåga stått, och på hvar femte minut ha ortbestämningar
företagits mellan Indiska oceanen och Kongo». Äfven hvad lefnadssättet
beträffar är denna expedition en föresyn; under 11 månader, som färden
från ocean till ocean varade, har ingen af de tre europeerna smakat en
droppe okokt vatten, spritförbrukningen inskränkte sig till ett glas konjak
per man hvar söndag, då den ene af expeditionens medlemmar dessutom
rökade en cigarr; resultatet är också i öfverensstämmelse därmed: chefen
hade under hela tiden endast två feberanfall, hans ene följeslagare ett, den
andre intet.1 Gunnar Andersson.
1 Sedan of vanstående redogörelse var skrifven har en med utförliga kartor etc.
försedd reseskildring blifvit tillgänglig under titeln »Duroh Afrika von Ost nach West»,
Berlin, D. Reimer, 1895.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
