Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken vänder sig rundt på gammaldags vis, icke olikt en karusell.
Och en lustig karusell är det också. Det är fyra armar till en axel
i midten, och vid hvarje är spänd en eller två hästar eller mulåsnor.
Ett par har ordentligt seldon, hopbundet med rep, läderremmar eller
kedjor. Nästa par hade dragremmen fäst vid vanliga ridsadlar, och
mulåsnorna hade följaktligen att draga med bålen, i stället för med
skuldrorna. Detta sätt att spänna för djuren är det vanligaste och
mest i bruk bland infödingarna. Seldon är en amerikansk nyhet,
som ej ännu fått mycken fart. Körsvennerna äro pojkar, som under
rop och skri piska de arma djuren så mycket deras armar orka. Och
kvarnen går rundt från morgon till kväll, med en kort middagsrast,
då djuren drifvas ut i inhägnaden att fodras med de krossade rören,
hvilka nu äro torra och träiga samt allt annat än välsmakande.
Intet under att hästarna äro bara skinn och ben, på hvilka icke endast
de traditionella refbenen, utan äfven musklerna kunna räknas utan
svårighet eller anatomisk kunskap. I det närliggande huset kokas
och skummas saften, och när den slutligen är tjock nog, hälles den
i formar och stelnar där. Dessa formar äro långa plankor, i hvilka man
borrat runda hål, omkring sex cm. i diameter, afsmalnande nedåt, så att
man erhåller riktiga små sockertoppar, kallade »panoche». Dessa sändas
förnämligast till raffinaderierna i San Francisco, och detta utgör nu den
hufvudsakliga produkten i landet. Under den tiden då röret är
moget, går man öfverallt och tuggar sockerrör. Män, kvinnor och barn,
hvarest de än gå eller vistas, bittida och sent, bära alla på en bit
rör, hvars saft man tuggar och suger, spottande ut det torra träet.
Vägar och stigar och golf och gator äro öfverströdda med dessa
tuggbussar, de första tecknen till odling, liksom de sönderslagna flaskorna
och tennlådorna i Förenta Staterna.
En annan lång sträcka af den sandiga bädden, torr och
glänsande, för oss öfver till andra sidan, där, högt upp på bankarna,
hvarest en å förenar sig med hufvudfloden, den täcka Santa Anita
ligger, den mest pittoreska af alla de små byarna inom Kapområdet.
Där ser man samma upprepande af låga adobehus med rörhyddor i
utkanterna, präktiga att se på, vattnade fält med sockerrör och
bomull, samt palmlunder. De senare äro här särdeles vackra, de höga
solfjäderspalmerna infattade af de något lägre och gröfre
dadelpalmerna, hvilkas fjäderformade blad göra stor effekt. Santa Anita-åns
breda bädd går långt tillbaka till Sierran, och ögat kan följa den till
ett afstånd af 30 km. eller mera, då den försvinner bland de
töckniga konturerna af Sierran. Resande sig högt öfver allt, som ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
