Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt; ömar, falkar och hökar sitta i hvarje träd, som växer på någon
upphöjd plats. Bland örnarne märkes isynnerhet skrikörnen, hvars
klingande, melodiska skri höres från alla håll och ökar det
stämningsfulla i detta djurlifssceneri.
Sällan knallar i dessa nejder jägarens bössa, hvarför fåglame
äro föga skygga, så att man kan nalkas dem tämligen nära. För
mig var det ett obeskrifligt nöje att rida från lagun till lagun och
betrakta alla dessa olika fåglar. 1 den numera af större djurs kött
tämligen ensidigt sammansatta matsedeln utgjorde de feta sporrvingade
gässen och de små läckra änderna en välkommen omväxling.
Förutom fåglar hade lagunerna äfven andra invånare. Från en
liten kulle kunde jag på långt håll skönja hufvudet af en flodhäst,
som dök upp och ned i vattnet. Då det fanns en plats, där vassen
var borta, red jag ända ned i vattnet, och var nu på blott femtio
meters afstånd från det stora djuret. Till en början syntes det litet
oroligt samt visade blott näsborrarne och öronen men blef slutligen
djärfvare och stack upp hela hufvudet, betraktande mig nyfiket. Jag
kände mig ej alls frestad att skjuta det fredliga djuret, hvilket eljest
varit den enklaste sak. Mindre ömhjärtad var jag mot de långa,
drakliknande krokodilerna, som funnos öfverallt i stor myckenhet,
och hvilka jag aldrig försummade att skicka en nickelmantlad kula
genom hufvudet, närhälst tillfälle erbjöd sig.
Jag följde nu Cunene upp till Kiteve, där jag gick öfver floden
för att bese bifloden Kalongas obebodda, jungfruligt härliga floddal.
Gröna stäpper, kantade af skogiga höjder, utmärka landskapet, som
ju längre upp man kommer, blir desto mera kuperadt och stenigt.
Floden kallas här Ochitanda, hvars dalgång skiljer
ovampostam-marne i söder från malondostammen i norr och i likhet med andra
sådana gränsområden är obebodd. Ett så mycket kärare tillhåll är
densamma och kringliggande snårfält för nästan alla arter af
Sydafrikas gräsätare och rofdjur. Den stora faunan är här väl
representerad nämligen af buffel, elefant, flodhäst och svart rhinocéros
(Rhinocéros bicornis), hvilka alla synas väl hemmastadda.
Vid ett par tillfällen iakttog jag rhinocerosspår, som jag, att döma
af det sätt, hvarpå djuret gått, ätit och i öfrigt betett sig, fick
anledning förmoda härröra från Rhinocéros simus, hvilken ansetts vara
i det närmaste utrotad. Bland jägare råder emellertid den mening,
att om ifrågavarande art ännu finnes kvar, skall det vara just i denna
natur, där bössan så sällan söker sitt byte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
