Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter två och en half timme hörde jag dem komma åter och såg på
oxarne, att de fått vatten. Vi spannade in på nytt, och vid sextiden
på aftonen uppnåddes slutligen det efterlängtade vattnet efter ytterst
mödosamma tjugufyra timmar. I den mån vi nalkades detta,
tilltog trädvegetationen, så att vi småningom befunno oss i en rätt tät
buskskog med giraff-akacior. Själfva vattenstället i Ohonolongo utgör
en svagt trattformig fördjupning af ungefär femtio meters diameter,
i hvars midt äro tvenne hål af ungefär en meters bredd, hvilka af
människohand fördjupats till brunnar. I bottnen af dessa silar vattnet
fram från omgifvande sandfälts nedre lager, dit det efter hvarje
regn sjunker och magasineras. För att få upp vatten till oxarne
måste sex af mina män ställa sig, den ene öfver den andre, på
afsatser i brunnen och i pytsar langa upp detsamma. Det slogs i en
ur-hålkad sten, kring hvilken de törstiga djuren trängdes för att på
nytt släcka sin törst. Innan ännu alla fått tillräckligt vatten, var
brunnen torr och måste lämnas i ro för att rinna till under natten.
Det var nu nödvändigt att göra ett uppehåll, så att oxarne kunde
få hvila sig och härigenom blifva istånd att taga nästa törstfält.
Efter all oro och ansträngning sofvo vi godt den natten. På
morgonen härskade en fridfull stämning, folket åt och torkade köttet af
gemsbocken, oxarne betade rundtom i buskarne. Här såg jag för
första gången inom deras eget område representanter af det folk,
som i dagligt tal benämnes buschmän. De visade sig endast i
skymningen, då de ljudlöst och försiktigt kommo fram ur buskarne, fyllde
sina kärl med vatten, drucko sig själfva otörstiga och försvunno
lika hastigt igen, utan att taga någon kännedom om vagnen. De
lefva här och vidare söderut öfverallt inom ökenfaltet, där vatten
finnes att tillgå. I saknad af bostäder, sofva de än här och än där
samt lifnära sig af vilda rötter, växter och villebråd. I annat
sammanhang skall jag längre fram lämna några ytterligare meddelanden
om denna egendomliga folkstam.
Efter ett dygns uppehåll fortsatte jag i riktning mot nästa
vattenställe, Åkahakahana, som uppnåddes efter 17 timmars färd. Här
finnas ett par små hål i klippan med stinkande, salt, grönt vatten ;
ett halfruttet sköldpaddskal låg i brunnen och användes af
berg-damarer till upphämtande af vatten. Någon skugga under de små,
halfdöda akaciorna var ej att tänka på, och så godt som intet gräs
fanns åt de utsvultne oxarne, af vatten hade de ej heller fått
tillräckligt, innan brunnen blef länsad. Nu stodo de modfällde och ville
ej söka föda i detta förfärliga solgass. Aldrig har jag erfarit värre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
