Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningsvärd, en liten tufva eller sten är tillräcklig betäckning för dem,
och genom att tätt trycka sig utefter marken göra de sig osynliga
äfven på släta fält. Den vaksamme och skarpsynte strutsen
öfver-lista de genom att taga skinnet af en sådan öfver sin rygg, träda
upp hans hufvud och halsskinn på en käpp samt härma hans
rörelser. Den sålunda förklädde jägaren lyckas på detta sätt ofta att
närma sig de intet ondt anande djuren, och kommen inom håll,
låter han bågsträngen surra och pilen träffa den eljest
svåråtkomlige fågeln.
Då elefanter under regntiden stryka genom buschmännens område,
falla de ej sällan offer för de listige jägarne. För denna jakt
erfordras dock ett slags spadformigt huggverktyg af järn, hvilket
tillverkas hos ovampos. Då elefanten vid middagstiden söker skydd mot
hettan i något tätt snår och under flera timmar här står stilla och
halfsofvande, fläktande sig med de stora öronlapparne, smyger sig
buschmannen bort till honom. Med ett kraftigt hugg af det
nyssnämnda skarpslipade vapnet afskär han hassenan på ett af kolossens
bakben och slinker därpå behändigt undan det nu rasande djuret,
som dock ej kommer långt från platsen, då det ej kan springa på tre
ben. Erikson berättar, att den störste elefant, man någonsin hört talas
om i Sydafrika, med betar som vägde 120 kg. hvardera, på detta sätt
dödades af en ensam buschman, hvilken höll på i åtta dagar, innan
han fick lifvet ur det arma djuret. Han gaf det ett hugg hvarje
gång han lyckades lista sig inpå sitt offer. Utmattad af blodförlust
och hunger segnade elefanten sent omsider till marken, och man må
väl hoppas, att hans marter då fingo ett tämligen snart slut. Hafva
buschmän gjort ett sådant byte, stanna de kvar kring kadavret så
länge något finnes att äta. Djurets hud skära de i remsor, som viras
omkring grenarne af något träd, där de lämnas att torka och efter
någon tid blifva benhårda, trotsande äfven gamarnes starka näbbar
och klor. Så kunna dessa kvarlefvor blifva hängande i åratal, tills de,
då det blir ondt om föda, uppsökas och förtäras. Jag sammanträffade
med en elefantjägare, som en dylik proviantdepot räddat från svältdöd.
De buschmänstammar, som åt ovampocheferna lämna tribut af
villebråd, måste öfverbringa detta lefvande, ty i annat fall fruktar man,
att djuren kunna vara förgiftade. Det är hufvudsakligen springbockar,
som för ifrågavarande ändamål infångas. En skara jägare, som
uppspanat en flock sådana, afvaktar den stund, då de betande djuren
kommit in på en lämplig terräng, helst en fördjupning i marken.
Omkring denna plats sluta nu förföljarne så hastigt som möjligt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
