Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sand och grus äro därför sällsynta. Då marken dessutom, tack vare
nederbörden, är fuktig, blir den mjuk, och djuren nedsjunka ofta
fots-djupt, hvilket ytterligare tröttar dem. Endast sjöstränderna, som vi
ofta följde, erbjödo en bekväm terräng. Kylan var icke farlig.
Under dagen kunde man till och med i följd af den starka isolationen
rida utan kappa, och nattetid sjönk temperaturen sällan under —10°.
Det värsta af allt var blåsten och haglet. Regelbundet, som om det
gått med urverk, kom hvarje dag vid ett-tiden västanslormen och slog
ned öfver höglandet med vanvettigt raseri. Morgonen var vanligen
vacker, men fram på eftermiddagen svartnade horisonten, det susar
i fjärran, dånet kommer allt närmare, haglet hviner omkring oss, så
att det kännes tvärs genom pälsen, hästarne skygga, hela trakten
in-svepes i mörkt töcken, och ofta måste vi stanna, då vi icke sågo,
huru vi borde gå.
Vid dessa stormars annalkande voro sjöarne praktfulla att åse.
Höga, hvitskummiga vågor, klargröna som smaragd, slogo med
metallisk klang mot stränderna, bergen på andra stranden framträdde
ej ur töcknet; man kunde tro sig stå invid ett världshaf, till hvars
strand man alltid känner en säregen längtan, då man befinner sig i
det inre af en kontinent, fjärran från hvaije haf. Men döda och
ödsliga voro eljest sjöarne, hvilkas omgifningar nu för första gången
trampades af människofot, sammalunda det land, inom hvars
bergstrakter de lågo inramade. Strandärlor och lärkor sågo vi ett par
gånger äfvensom gäss, stadda på hemfärd till sina vinterkvarter i
Indien. En måsart, hvaraf jag hemfört exemplar, var däremot
allmän. Denne fågel tycktes njuta af hagel- och snöstormarne, ty då
satt han i hundratal, gungande på vågorna.
De djur, som ensamma förmå att förläna någon lifaktighet åt
Tibets ödsliga platåer, voro de vilda jakarne och khulanema, hvilka
förekomma här i otrolig mängd. Jakens argol (spillning) lämnade
oss det yppersta bränsle, och hvarje kväll kunde vi värma oss vid
stora, sköna lägereldar. De får vi medtagit visade sig snart
otillräckliga, och då det sista slutat sina dagar med hufvudet åt Mekka,
måste vi, för att få färskt kött, skjuta jakar. 1 denna sport
excellerade Islam Baj. Han försåg hela manskapet med kött, och jag fick
tungan, som var bästa biten. Jag har medfört skinnet af ett
präktigt exemplar, en tjur som mätte 4 */, meter i längd från nosen till
svansspetsen ; men han var hårdskjuten, den besten. Han hade fått 7
kulor, innan han bet i gräset, men då vi följande dag skulle flå honom,
var han försvunnen. Vi funno honom dock snart i grannskapet, sakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
