Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De antarktiska upptäckternas historia kan lämpligen delas i fyra
perioder. Den första omfattar midten af förra århundradet, deu
andra de första decennierna af det nu innevarande, då
upptäckts-fararne hufvudsakligen voro säl- och hvalfångare. Slutet af
1830-talet och början af 1840-talet skulle kunna kallas de vetenskapliga
upptäcktsfärdernas tid. Den närvarande tiden kan man betrakta
såsom en sista period, till hvilken impulsen gifvits genom de i geografiskt
hänseende lyckade färder, som i början af detta årtionde företogos
af skottske och norske hvalfångare.
Den förste, som nått någon högre sydlig latitud, är
fransmannen Bouvet. Utsänd af »Compagnie des Indes» för att uppsöka det
alltjämt för fantasien hägrande Sydlandet, trängde han i dec. 1738
in i drifisen. Den 1 jan. 1739 befann han sig å 54°20’S., 4°O.1
och såg då i ONO. ett högt och snöbetäckt land, som erhöll namnet
Cap de la Circoncision. Under flere dagar kryssade Bouvet omkring
Ön utan att kunna landa och seglade därefter i ostlig riktning 425 lieues
(= 2,400 km.) vid ungefär 57° S. Då han därunder hvarken kunde
finna det drömda terra australis eller annat land, vände han tillbaka
mot norr till isfritt haf.
Trettio år förflöto utan att Bouvet fick några efterföljare, men
vid denna tid, 1770-talet, började åter ett lifligt intresse för nya
upptäcktsfärder vakna både i Frankrike och i England.
Från Frankrike afseglade 1771 tvenne expeditioner till Sydhafvet.
Marion du Frezne lämnade den 20 dec. samma år Kapstaden, och
under fåfänga försök att återfinna Bouvets ö upptäckte han i stället
den 13 jan. 1772 en annan ö, sedermera kallad Prins Edwards ö.
Tio dagar senare råkade han finna en ny ögrupp, belägen ungefär
på samma breddgrad, 46° 30’ S., öar. Alla dessa öar voro
midt i högsommaren höljda af snö och utan vegetation. Därifrån
styrde Marion mot Tasmanien och Nya Seeland, där han sedermera
blef mördad af infödingarne.
Samma år, 1771, hade en annan fransk expedition under befäl
af de Kerguelen-Tremarec lämnat fosterlandet med order att från
Isle de France på S:t Pauls och Amsterdam öns meridianer söka finna
Sydlandet. Under 50° S. fann han också land den 13 febr. 1772,
som han dock till följd af dåligt väder ej fick tillfälle att närmare
undersöka. I Frankrike antog man, att detta var en del af det stora
Sydlandet, och utsände redan följande år en ny expedition under
1 J denna uppsats användes alltid Greenwich-meridianen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
