Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvita ön i all sia underbara skepnad framfor oss. Den gjorde i
sanning skäl för sitt. namn, bländande hvit från topp till fot; ieke
en bergspets höjde sig öfver täcket, allt l&g i den renaste snöskrud.
Den höjde sig till ett par hundra meter med en regelbunden hvälf
ning och utgjordes helt och hållet af snö och is. Isen skjuter åt
alla sidor ut i hafvet och är där afbruten, så att den bildar en
tvärbrant mur, hvilken här och hvar ger upphof till stora, tärningsformade
isberg. När jag nu läser Nansens beskrifning öfver Hvidtenland,
finner jag, att detta måste varit likt Hvita ön, som på samma gång
äfven, fastän i miniatyr, i viss mån torde erinra om den antarktiska
kontinentens ismurar.
Det var vinterlikt väder med snöbyar, tyvärr aldrig fullt klart.
1 solbelysning måste ön erbjuda en rent af öfverväldigande anblick.
Den är betydligt större än kartorna förut angifvit, och vi följde dess
kust hela eftermiddagen samt natten. På kvällen skedde en landning
vid nordöstra udden, där den tvärbranta isväggen ej når ända ut till
stranden. Men denna landning höll på att blifva ödesdiger för
fartyget, ty innan båtpartiet hunnit åter om bord, satte drifisen med
stor hastighet in mot land. Det var nätt och jämnt vi här undgingo
att blifvto innestängda. Och när jag följande morgon landade på öns
sydVästspfets, höll dHfisen på att spärra återvägen till fartyget. Deh
sydvästra ûddeh är låg och utgörés af granit och gheis samt bebos
af en stor mäögd ismåsar, som där hafva sina häckplatser på den
låga marken.
När kHngseglibgen af Hvita ön den 19 äugusti var fullbordad,
sattes kursen norrut, men isen blef svårare och svårare, så att vi
måste följa iskanten mot nordväst. Här var det en verklig glädje
att ha ett så starkt fartyg, ett annat skulle helt visst kommit till
korta. Strax efter midnatt den 20 hade vi vår svåraste passage,
men Antarctic skötte sig utmärkt, för hennes starka bog måste isen
vika, och på morgonen nådde vi Karl XII:s ö (fig. 9) i öppet vatten.
Denna ö är Spetsbergens yttersta förpost mot nordost och är mycket
vacker, med branta sidor och afskuren topp. Söder om densamma finnes
en lägre ö, Drabanten, och på båda ligger drifved i ovanligt stor mängd.
Sedan vi undersökt de båda öarne, hvilkas berggrund utgöres
af urberg, gingo vi norrut och hunno på aftonen 81° 14’. Men där
mötte oss den fasta packisen — fastisen —, hvilken bildade en
kompakt, ogenomtränglig massa. Detta var den högsta breddgrad vi
nådde; ett par veckor tidigare skulle vi kommit betydligt nordligare.
Nu hade isen af de ständigt nordliga vindarne på sista tiden drifvits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
