Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se vi åter på den verkliga temperaturen (taflan 8), så finna
vi, att Sveriges höjdförhållanden till stor del bestämma
temperatur-fördelningen. Sålunda har höglandet i södra Västergötland och norra
Småland en temperatur under 15° samt de ännu högre nordvästra
delarne af Sverige mellan 14 och 10°. Påfallande är den höga
temperaturen (öfver 16°) på Skagerack, Kattegat och kustremsan
från Skåne till Bohuslän, samt i Kalmar län, Östergötland och
området kring Hjälmaren och Mälaren. Äfven Bottenhafvets kust upp
till Ångermanälfven är rätt varm, nämligen öfver 15°. Märkvärdig
är den höga temperaturen, mellan 15 och 16°, i det låga kustlandet
i Norrbottens län kring Piteå och Haparanda.
En närmare undersökning, för lång att här redogöra för, har
öfvertygat mig, att de nu beskrifna oregelbundenheterna hos
temperaturfördelningen i Sverige under högsommaren, hvilka ej kunna
förklaras ur landets höjdförhållanden, efter all sannolikhet bero på lokala
olikheter i molntäcket och nederbörden.
Betrakta vi nu slutligen temperaturisanomalerna för juli (taf. 6), så
se vi också här, att i allmänhet landet är något varmare och hafvet
något kallare än det skulle vara enligt breddgraden. Anomalierna
äro dock tämligen små. Mest gynnade äro norra delen af
Skandinaviska halfön samt Finland och norra Ryssland, hvarest
värmeöf-verskottet stiger till mer än 4°, ja i Norrbottens län och norra
Finland till öfver 6°. Från detta varma område är öfvergången ganska
hastig till norra Ishafvets och Hvita hafvets svala luft.
Jag vill nu söka belysa orsakerna till den ofvan beskrifna
temperaturfördelningen samt de tidtals förekommande större afvikelserna
därifrån.
Först må erinras, att solen är den enda värmekälla af praktisk
betydelse, som förser atmosfären, hafven och jordytan med deras
värmeförråd. I jämförelse därmed är både jordens inre värme och
fixstjärnomas värmestrålning alldeles försvinnande. En gifven ort på
jordytan uppvärmes dels direkt genom solstrålning (insolation), dels
indirekt genom vindar och hafsströmmar, som föra inmagasineradt
solvärme från varmare till kallare trakter. Den värmemängd, som
jorden mottager från solen, är ofantlig. Om vi med Langley antaga
solarkonstanten till 3 gramkalorier pr kvadratcentimeter i minuten,
så skulle solvärmet räcka till att årligen smälta ett islager af 54
meters tjocklek, betäckande hela jordytan, och således dagligen ett
dylikt lager af 148 millimeters tjocklek.
Insolationen aftager från ekvatorn mot polen, dock icke så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
