Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rågångame n:o 3 och 6 af 1273, tillika med en vittneshandling
af 1403 om gränsen mellan Härjedalen och Dalarne,* 1 visa oss, att
denna norska inteckning öster om Kölen stack in vid
Fulu-fjällen, där gränsen ännu i dag buktar inåt Dalarne. Dalarnes
nordspets — Österdalälfvens nordligaste område med Särna och Idre
socknar — var alltså afskuren åt Norge. Därifrån förlöpte gränsen
fortfarande östligt, inneslöt Orsa Finnmark samt vände därpå åt norr
utmed nuvarande Medelpads- och Ångermangränsen, för att slutligen
återgå midt igenom det nordliga Jämtland, utmed Hotagens vattendal
och ut i den nya bukt, som nuvarande norska karta skjuter in i
Jämtland på 64° höjd. Större delen af Ragunda och Hammerdals
kyrkosocknar jämte hela nordspetsen af landskapet hafva således
icke tillhört Norge, och berömma sig af denna omständighet ännu
i dag.2
Den norska historiska rätten hade här emellertid att kämpa med
den geografiska instinkten, som utpekade Kölen till gräns (jfr
vittnesmålet 1016). Gustaf Vasa återupplifvade de politiska anspråken, då
han år 1536 fordrade » Sprenge län»;3 4 och art. 25 i
Brömsebro-freden 1645 öfverförde slutligen till Sverige Jämtland »med
Herredalen inclusive, så vidi befinnes af beinälte Herredalen att ligga på
den svenska sidan om fjället i »,4 hvarefter art. 29 ställde en
gränsreglering i snar utsikt. Härmed var nu Kölgränsen principielt erkänd;
och som ett korollarium däraf behöllo svenskarne äfven Säma och
Idre, som de redan 1644 genom en djärf kupp bemäktigat sig men
underlåtit att namna i fredsfördraget.
Emellertid lät gränsregleringen vänta på sig, och under tiden
yppades allt flere tvistigheter. Medan danskarne återfordrade
Särna-dalen, sträckte sig svenskarnes anspråk ända bort till den gamla
1413, vittnesintyg 1484 och Svante Stures stadfastelse 1504, i Skand. Handl. sid.
49 f., 53 f.
1 Vidimerad 1461, Skand. Handl. sid. 37.
2 Vi följa här Widmarks analys af 1273 års handl, n-.o 3, 4 och 5 samt
H&l-singelagen, sid. 51 n., jfr Rydberg i Sv. Tr., sid. 250 f. Lenglingslierne nämnes i
1273 års rågång, n:o 5. Om förväxlingen mellan den lilla Ulsjön vid denna gräns
och Ule träsk, i anledning af Häls. L:s bestämmelse, se Rydberg, anf. st.
* Jessen, sid. 182.
4 Samma formel återfinnes i art. 28 samt i danske konungens cessionsbref
7, s. å. (där landets namn stafvas »Herdalen»). Det framgår redan häraf, att
det gamla Härjedalen sträckte sig på båda sidor om fjällryggen. Enligt Marei.ics
1771, sid. 104, räknades dess gräns från Rute- och Vigelfjällen öfver till
Fämund-sjön (Fämundsklöf och Sollerö), dit å andra sidan Österdalarnes gräns sköt ut från
Härjehågna (riksröset n:o 136); jfr Jessen, sid. 176.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
