Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gränsen i Fämundsjön.1 Därofvan pretenderade svenskarne
midt-fjället med vattenskillnaden, medan danskarne tolkade traktaten så,
att gränsen skulle slå vid östra fjällfoten. Vid nordgränsen slutligen
omfattade svenskarnes pretentioner äfven Finlieme, af hvilka den
södra ligger på svenska sidan om Lenglingens vattenskillnad.3
Häruppe föreföllo i anledning af dessa tvister åtskilliga oroligheter,3
hvilka blott ett ögonblick hejdades genom den svenska ockupationen
af Trondhjem 1658—1660; så att en gränsreglering här var
högeligen af behofvet påkallad.
D) Lapplandsgränsen. Ofvan den gamla norska besittningen
vidtog Kölen som gräns ända upp i Finnmarken; detta intygas ej
blott af bonden Brynulf 1016 utan äfven af 1273 års rågång n:o 4,
som nämner Kölen som gräns upp till Malangerljord.4 Detta stycke
är således gammalsvenskt likt Dal och Värmland, och har aldrig
någonsin varit i annan ägo. m
Anledning till tvist häruppe uppkom emellertid på 1500-talet,
sedan Gustaf Vasa i kronans namn öfvertagit »birkarlarnes»
rättigheter öfver flyttlapparne och däraf föranledda anspråk på Ishafskusten.5
’ De åberopade sig härvid på en karta af Stenelyft 1697, som förde
Härjedalen ut till Fämund; medan en äldre karta af samma hand stannade dess gräns
vid Vigeln och Gröthågnan, se Marelius 1768, sid. 290. — Särna och Idre
utgjorde då för tiden blott ett tjogtal fattiga gärdar; Jessen, sid. 175.
* Marelius 1763, sid. 292. Jfr om alla dessa konfliktämnen Jessen, sid. 176 f.
Ar 1648 framställde Danmark formliga klagomål, och iret därpå arbetade en
gränskommission med Säme, Idre och Sörlie socknar, se handl, i Riksarkivet (Danica,gränshandl )
* Se härom Y. Nielsen, De nordenfj. Begivenheder 1657—60 (1868).
4 Raudaberg, se Rydberg i Sv. Tr. sid. 249, 260. — Droysbn’s och
Spru-nbr’s kartor, då de innesluta hela Lappland inom Norges gamla gräns (Da. sid.
70, Spr. n:o 64), äro sålunda felaktiga.
4 Birkarlame hafva under den senare medeltiden spelat samma roll i nordligaste
Skandinavien som senare »promyschlenniki» i Sibirien och »skogslöparne» (voyageurs,
trappers) i nordligaste Amerika. Deras pretentioner sträckte sig österut ända till
halfön Trinnäs, enligt vittnesintyg af 1596, public, i Skand. Handl. XXXIX, afd. II,
n:o 12 och 13 (särskildt sid. 145 f., 151. 153). Detta Trinnäs (äfven kalladt
Helge-näs, ibm sid. 146, och på finska Pöhäniemi eller Turianiemi, sid. 109, nu Swatoi
Noss på Kolahalfon) betecknas å sid. 100 f. som den gamla gränsen mellan de tre
rikena; och Karl IX klagar i bref *. 1606, att »Ryssen hafver gjort oss stor orätt,
att de hafva tagit ifrån oss Trinnäs, där Sveriges krona af ålder hafver tagit skatt»,
sid. 215, jfr sid. 216, 229 samt en rapport af 1581 ibm n:o 2. Det vill dock synas,
som om birkarlame endast tillfälligtvis kunnat göra sina skatteanspråk gällande
bortom Varanger och Enare (å sid. 101 uppgifves, att ingen skatt tagits bortom
Enare sedan 1544, jfr sid. 150); och lika litet kunde konung Gustaf häfda en gräns,
som han år 1551 lät uppgå från Kainsalmi till Orifjärd bredvid Trinnäs, ibm sid.
108, 119, 147 f., 153 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
