Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så snart jämnvikt inträdt mellan det från solen instrålande och det
från vattenytan utstrålande värmet. Räkningen visar, att det ej kunde
dröja mer än några hundra år, innan hafvet mycket nära (på Vl0° när)
antagit denna sluttemperatur.1 Men det afkylda hafvet afkylde i sin
ordning hafsbottnen, denna drog till följd däraf ihop sig mycket mer
än den inre kärnan, sprickor och därmed vulkaniska utbrott uppstodo
allt emellanåt, en del af vattnet pressades ned i sprickorna och gaf
upphof till en mängd varma källor på hafsbottnen. På grund af
jordskorpans svaga värmeledningsförmåga kunde detta tillstånd
fortfara ganska länge, troligen många millioner år, och därunder kunde
det lägsta organiska lifvet börja och nå en jämförelsevis hög
utveckling. Under hela denna tid voro således de vulkaniska krafterna
mycket verksamma och förorsakade lokala uppvärmningar af vattnet
på hafsbottnen, hvilka kunde vara af stor betydelse för en del lägre
organismers lif. Men någon märkbar höjning af hela hafvets
temperatur kunde de vulkaniska krafterna helt visst icke åstadkomma.
Därtill voro värmemängderna alldeles för obetydliga.
När detta tillstånd fortfarit tillräckligt länge, hade hafsbottnen
och de därunder befintliga lagren till ett betydligt djup hunnit afkylas
till temperaturer, som ej vidare märkbart ändrades med tiden. Ett
fortfarighetstillstånd inträdde, under hvilket det värme, som genom
ledning underifrån tillfördes ett lager, just jämnt ersatte det värme,
som därifrån bortgick genom ledning till de öfverliggande lagren och
från det öfversta till hafsvattnet. Nu inträdde alltså en hvilotid i de
vulkaniska krafterna, ty jordskorpan sprack ej längre sönder genom
krympning relativt till den inre kärnan. Men efter hand inträdde ett
motsatt tillstånd i jordskorpan. Den inre kärnan förlorade nämligen
allt fortfarande värme, och dess temperatur sjönk således fortfarande,
ehuru ytterst långsamt, medan det yttre skalet, som sagdt, bibehöll
sin temperatur oförändrad. Därigenom utvidgade sig nu detta skal
relativt till kärnan, och under tyngdens inverkan bildades på detsamma
veck och skrynklor. På detta sätt uppstodo de första bergen och
fastlanden, som småningom lyfte sig öfver hafsytan. Vi återkomma
härtill längre fram.
1 Låt m betyda hafvets massa, T# absoluta sluttemperaturen, S det antal
kalorier, som hafvet på ett år utstrålar enligt Stefans strålningslag. log Briggisk
logaritm, M dess modyl. <i,,t det antal ar, som erfordras för en afkylning fr;*n
absoluta temperaturen Tx till absoluta temperaturen T„ så är
«!>! =
•2 S
[aretan £ - aretan £ + log(£
-Jo
+ T0
T~+ Tt
T,-T,
■:)]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
