Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag skall nu visa, att bergarternas värmeledningsförmåga är så
obetydlig, att det värme, som genom ledning från den inre varma
kärnan tillföres hafvet och atmosfären, är försvinnande litet i
jämförelse med solstrålningens och således icke kan åstadkomma någon
märkbar temperaturstigning. Urberget har minst 3 gånger större
värmeledningsförmåga än de sedimentära bergarterna, såsom sandsten,
kalk eller marmor, men likväl är äfven den så ringa, att urberget
skulle behöfva vara glödhett (1000° C. öfver yttemperaturen) redan på
30 meters djup,1 * om det därifrån lämnade årliga värmebidraget skulle
uppgå till så mycket, som det på 60° n. br. af jorden och de lägre
luftlagren uppsupna solvärmet. För ett sedimentärt lager skulle
motsvarande djup vara knappast 10 meter. Men det är högst osannolikt,
att ett så starkt tilltagande af temperaturen med djupet under
jordytan någonsin förekommit. Och om så varit, så måste det i alla
händelser varit på den tid, då jordytans temperatur var högre än
365° och allt vatten befann sig såsom ånga i atmosfären. Ty om
hafvet hvilat på ett så tunt skal, under hvilket funnits en glödande
massa, skulle detta skal oafbrutet blifvit söndersplittrad t af vulkaniska
utbrott och explosioner, tills genom vattnets afkylande inverkan
temperaturstigningen nedåt i detsamma ända till flere hundra meters
djup blifvit lika långsam som i de nuvarande jordlagren. Och till
och med om temperaturens tilltagande nedåt varit betydligt större än
nu, hvilket är osannolikt, så skulle ändå det inre jordvärmets bidrag
till jordytans uppvärmning varit nästan försvinnande. Om t. ex.
urbergets temperatur på 300 meters djup vore 100® högre än
jordytans, så vore dess värmebidrag blott Vioo af solens. Af det nu
sagda framgår alltså, att under den tid det organiska lifvet funnits
på jorden, dennas eget inre värme icke förmått märkbart höja
hvar-ken hafvets eller luftens medeltemperatur. Däremot kunna mycket
väl lokala uppvärmningar i form af varma källor både på
hafsbott-nen och marken spelat en betydande roll för de organismer, som
trifvas bäst i en hög temperatur. Och då otvifvelaktigt några hundra
år förflöto, medan världshafvet svalnade, kan man förmoda att dylika
organismer redan då började där uppträda. De skulle i sådant fall
otvifvelaktigt representera det uräldsta lifvet på vår jord.3
1 Vid denna beräkning har jag användt den af Homén bestämda
värmeled-ningskoefficienten 0,68» gramkalorier per minut och cm* i ett lager af 1 cm
tjocklek. Th. Homön, Der tägliche Wärmeumsatz im Boden und die
Wärmestrah-lung zwischen Himmel und Erde. Leipzig 1897.
? Enligt Edo. Wabmikg, Lehrbuch der ökologischen Pflanzengeographie,
Ymer, 1899. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
