Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orsakade långsamma rörelserna i världshafvet äro för närvarande
sådana, att det iskalla vattnet vid polerna sjunker ned och utbreder
sig på bottnen af alla djupa haf, som stå i förbindelse med
polar-bäckena. I följd bäraf är bafsboltnens temperatur för närvarande i
det närmaste konstant på alla breddgrader ocb omkring nollpunkten
eller litet lägre. Det är tydligt, att så måste varit fallet ända sedan
den stora istiden. Den höjning af luftens medeltemperatur, uppgående
till omkring 5°, hvilken sedan istiden ägt rum, har således endast
till en liten del kommit jordskorpan till godo.
Något dylikt måste äfven gälla för äldre geologiska perioder.
Ty äfven under de tidrymder, då polarområdena åtnjöto ett mildt
eller varmt klimat, måste dock medeltemperaturen därstädes varit
lägre än på sydligare breddgrader, om ock skillnaden då var mindre
betydlig än under de kalla geologiska perioderna. Och om de djupa
världshafvens botten alltid stått i förbindelse med åtminstone det ena
polarbäckenet — hvilket jag tror varit förhållandet — så måste man
på grund af fysikens lagar sluta, att hafsbottnens medeltemperatur
alltid varit beroende på hafsytans temperatur i polartrakterna, hvarest
det kallaste vattnet sjönk till bottnen.
Det kan därför endast ha varit under de allra varmaste
tidrymderna, såsom stenkolsperioden samt slutet af mesozoiska tiden och
början af tertiärtiden, som hela jordskorpans utvidgning genom
uppvärmning uppifrån blef så betydlig, att stora berg och fastland
lyftes upp ur hafvet. Dessutom är klart, att de kalotter af
jordskorpan, som omge polerna, måste i följd af starkare afkylning ha
fått en större fasthet än de öfriga delarna af densamma, hvarest
afkylningen i det hela måste varit svagare. Därför finna vi också,
att de högsta bergen och fastlanden förekomma uteslutande på större
afstånd från polerna. Någon stor och högländ polarkontinent har
väl aldrig funnits. Särdeles betecknande för detta förhållande är
den karta öfver de unga bergskedjornas utbredning på jorden, som
Nathorst 1 i enlighet med Suess’ framställning meddelar. Vi finna
däraf, huru den genom utvidgningen förorsakade skrynklan löper från
Europas sydvästspets åt öster öfver södra Asien till Ostindiens öar,
därifrån åt nordost långs Asiens östra kust upp till Kamtschatka,
därifrån i en mot söder vänd båge öfver till norra Amerika samt
så långs denna kontinents västra kust ända ned till Kap Horn.
Skrynklan visar alltså, att jordskorpan skjutit ihop sig såväl i nord- 1
1 A. G. Nathorst, Jordens historia, senare delen, sid. 92G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
