Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norge. Läsarten »Nerigon» är i öfrigt osäker; nian läser äfven »Nerigos», för
att ej nämna »Berricen» o. s. v.
Ett intressant kapitel i den antika geogfatiens historia är onekligen den
dåtida beräkningen af jordens omfång. Förf. anser sannolikt att man fått
föreställningen om längden af Ebatostenes’ stadier till 157.6 m. genom att passa in
hans slutsumma i den kända meridianstorleken (sid. 47). Häremot kan invändas,
att siffran 157,6 m. motsvarar ett mått af 300 egyptiska alnar, hvilket synes varit
allmänt i bruk i Egypten på Ebatostenes’ tid och som äfven bäst stämmer med
hans distansuppgifter. Det kunde äfven tillagts, att sannolikt icke häller
Ptole-MÆUS användt den attiska stadien (à 185 m.), utan i stället den s. k. philetäriska
à 210 m.; hvarför det Ptolemæiska jordomfånget (180 000 st.) torde ha utgjort
37 800 km., en siffra som ju kommer tämligen nära den af Erastotbnes uppnådda
252 000 st. = 39 700 km. (icke 39,600). Hufvudsakligen efttu* Kbetschmeb (Die
Entdeckung Amerikas, 1892) redogöres för uppskattningen af oikumencns längd;
exakta siffran för Ebatostenes’ beräkning härvidlag är dock 77 800 st. (icke
78 000 st.)
Vid framställningen af den äldre medeltidens geograii (400—1250) behandlas
jämförelsevis utförligt Jobdanes och hans kunskap om Norden, tient emot förf.
(sid. 62) vill jag betona, att Jobdanes upprepade gånger talar om Scandza (enligt
Mommsens edition; ej »Scanzia») såsom en ö. På någon kartografisk källa stöder
sig säkerligen jämförelsen med ett citronblad: »insula magna nomine Scandza in
modum folii citri lateribus pandisper longum ducta concludens se.» Vidare
uppger Jobdanes, att ön Scandza i väster och norr omgifves »af samma ocean,
hvilken, såsom med en utgående arm, en stor vik åstadkommer det germanska
hafvet» (d. v. s. Östersjön). Man har alltså lika rätt — synes det mig — att
påsta, det Jobdanes ansett Östersjön vara en arm af Norra oceanen, som att
häfda buktens sammanhang med Västerhafvet (sid. 62, not 2), då ju enligt Jobdanes
båda hafven voro samma ocean och ön Scandza låg midt i den ifrågavarande
bukten, som efter detta åskådningssätt torde varit mest öppen just mot norr.
Förf. söker därpå förklara Jobdanes’ uppgifter om floden Vagus, som rinner ut
frän en stor insjö (lacus) i östra delen af Scandza (»hæc håbet ab oriente»);
från sjön utströmmade floden liksom från en buk och störtar sig brusande
(un-dosus) i oceanen (märk: icke i det germanska hafvet = Östersjön). Jag har svårt
att inse, hur förf. kunnat tolka ifrågavarande insjö såsom »möjligen Bottniska
viken eller snarare någon af Rysslands stora sjöar» (sid. 62). Tvifvelsutan
har Jobdanes här afsett Vänern med Göta älf och Trollhättefallen. Beträffande
Paulus Varnbfridi Diaconus (o. 720—790) förbigår förf. (sid. 62) alldeles det
intressanta faktum, att denne sannolikt känt till Malströmmen vid Norges
nordvästkust och sålunda först af alla haft underrättelse om förhållanden norr om
polcirkeln.
Huruvida konung Alfbed af England känt till, att Skandinavien hängde
tillsamman med Europa — som förf. tror (sid. 64) — kan icke afgöras, enär han
icke med ett enda ord omnämner detta. Sä länge man ej fullständigt kände
nordliga ändan af Bottcnhafvet. var uppfattningen, att Skandinavien utgjorde en
ö. helt naturlig och närmast till hands; Ottabs färd rundt Skandinaviens
nordkust torde ej häller klargjort denna sak. Förf. fasthåller den meningen, att Ottar
pa sin resa anländt till Dwina (sid. 65), ehuru Storm (Om Opdagelsen af Nordkap
och Veien till det Hvide Haf) uppvisat, att detta strider mot reseberättelsens ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
