Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:a Häft. - Sydpolarforskningens nuvarande ställning och mål. Af Otto Nordenskjöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något Ö. om Syd-Shetland genombröt ett öfver 400 sjömil bredt
band af isberg och packis och därefter kom in på ett nästan isfritt
haf, där han utan några hinder framträngde till 74° 15’, den
sydligaste breddgrad som dittills nåtts och som sedan blott en gång
öfverskridits. Här ansåg han sig böra vända; hvad en vetenskaplig
expedition ombord på ett ångfartyg här kunnat uträtta är en
gåta hvars lösning ännu återstår.
De stora upptäckter som gjordes riktade småningom
regeringarnas och den vetenskapliga världens uppmärksamhet åt detta
håll. Omkring slutet af 1830-talet utsände Frankrike, Förenta
Staterna och England nästan samtidigt hvar sin stora expedition
till de antarktiska farvattnen. De två första voro dock ej särskildt
rustade för isnavigering och kunde därför ej genombryta det
packisbälte som redan WEDDELL upptäckt. De blefvo dock viktiga
genom upptäckten af hvad man ansett för en enda
sammanhängande kust af öfver 2 500 kilometers längd, det s. k. Wilkes Land.
Mera betydelsefull blef den engelska expeditionen under sir JAMES
ROSS (1840–43), den viktigaste af alla sydpolarexpeditioner som
hittills återkommit. Detta beror ej blott därpå att den, efter att
hafva genombrutit packisgördeln söder om Nya Zeeland, lyckades
framtränga ända till 78° 11’, utan jämförelse den sydligaste punkt
som hittills nåtts, och där upptäcka ett högt vulkanland, som
benämndes Victoria Land, utan äfven därpå, att den var den
fullständigast utrustade vetenskapliga expedition som tillbragt någon
betydligare tid i dessa farvatten. Dess hufvudsakligaste mål var
jordmagnetiska observationer, i själfva verket de enda som till vår
tid blifvit utförda därstädes. Men äfven dess meteorologiska och
botaniska arbeten voro ännu 1897 de viktigaste som utförts, under
det att dess zoologiska och geologiska iakttagelser redan tidigare
blifvit öfverträffade af nyare forskningar.
Efter ROSS’ hemkomst följde åter en 50-årig, nästan fullständig
hvila i alla antarktiska arbeten. Det enda afsevärda undantaget
bilda de två sista veckorna i februari 1874, då den bekanta
engelska »Challenger»-expeditionen besökte ett ännu okändt område
inom de antarktiska farvattnen söder om Kerguelen Land och
Indiska oceanen.
När i senaste tid sydpolarfrågan åter upptogs, utgick initiativet
därtill ånyo från praktiskt håll. Sedan hvalfångsten i norden börjat
ge allt sämre resultat, kom man att tänka på ROSS’ uppgift, att
han i Sydishafvet sett en hval, som liknade den dyrbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
