Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:a Häft. - Våra förfäders kranieform. Crania suecica antiqua. Af Gustaf Retzius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nutida folken äro mer eller mindre blandade och sammansatta af
flere olika raselement, om än i regeln den öfvervägande delen
utgöres af ett af dessa element. I de skandinaviska länderna fann
han sålunda det dolikocefala elementet förhärskande och ansåg
det vara af germanisk härkomst. I Tyskland hade däremot detta
raselement mer eller mindre undanträngts, så att i dess södra
länder, Baden, Württemberg, Bayern och likaså i Österrike med
Tyrolen och Böhmen, äfvensom i Schweiz, norra Italien och södra
Frankrike brakycefalien var det rådande elementet. Denna hans
upptäckt af brakycefaliens stora utbredning i mellersta Europa i
form af ett stort bredt befolkningsbälte, som österut öfvergår i
Rysslands brakycefali, blef sedan af de tyska forskarne alltmera
bekräftad, men därjämte uppdagades det af dem, att före denna
brakycefala befolkning i Europa funnits en öfvervägande dolikocefal
befolkning, hvars typiska hufvudskålar af germanisk form i mängd
anträffats i Tysklands graffält (»radgrafvarna») från 5:te till 9:de
århundradet af vår tidräkning, äfvensom i graffält i Schweiz och
Ryssland. Man har häraf kunnat draga den viktiga slutsatsen, att en
brakycefal (vare sig keltisk eller slavisk) ras efter det 9:de
århundradet till stor del utträngt den germaniska rasen. Skandinaviens
folk utgöra numera, jämte Hollands och Englands, de jämförelsevis
renaste återstoderna af den gamla germaniska stammen.
I det andra kapitlet, Om europeiska fornkranier och deras
vittnesbörd, har jag utförligare behandlat frågan om de uppslag, som
studiet af fornkranierna gifvit för utforskandet af rasegenskaperna
hos Europas forna bebyggare, och därvid i främsta rummet tecknat
den här ofvan, i inledningen till denna uppsats, berörda hypotesen
om ur-invånarnes brakycefali, men därjämte ock afhandlat
frågan om germanernas och slavernas forna utbredning och deras
förhållande till hvarandra. Spörsmålet om germanernas urhem har
under senare tider spelat en stor roll i litteraturen samt gifvit
upphof till mycken diskussion och flerehanda teorier. Bland dessa
teorier hafva i synnerhet Pösches och Penkas väckt stort
uppseende, enligt hvilka antingen Östersjöns sydkust eller ock själfva
den skandinaviska halfön utgjort den blonda, germaniska rasens
vagga och utbredningscentrum. Då emellertid dessa teorier
förnämligast grunda sig på den moderna antropologiens rön, och då
dessa sistnämnda ännu icke kunna anses vara tillräckligt vederhäftiga
för så vidt gående slutsatser, synes det vara af vikt, att en
möjligast omfattande undersökning af de nordiska folkens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
