Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e Häft. - Bidrag till kännedomen om Brasiliens urbefolkning. Af G. W. Freyreiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting hjälpte – den arma hustrun måste ut, och först efter en half
timme kom hon tillbaka med ved, vatten och majs. Den sistnämnda
var ännu omogen, men har som sådan ingen skadlig verkan, ty vildarne
åto nu intet annat än sådan omogen majs, kokt till en tunn gröt. Jag
trakterade mina värdar med litet brännvin, som jag haft med mig
till stor fägnad för dem, ty denna dryck har för dem ofantligt värde
och blir lätt den afgud, åt hvilken de offra vinsten af både sina
jakter och sitt arbete. Lyckligtvis räckte mitt förråd denna gång
knappt till att göra dem muntra, en stämning, som jag för öfrigt
sällan iakttagit hos de brasilianska vildarne.
Natten hade nu kommit, och om jag ej ville sofva på bara
marken, så måste jag bedja om en af hängmattorna i hyddan, men
de gamla visade föga lust att lämna mig en af sina. Till slut
blef det en ung indianska, som hjälpte mig i min nöd och afstod
sin hängmatta; till tack gaf jag henne några metkrokar. Inom
kort låg min unge coropó-ledsagare och snarkade i en annan
hängmatta, som han erhållit af systern till min välgörarinna; men ännu
öfverlade jag med mig själf, om det väl vore rådligt att
tillfredsställa det trängande behofvet af sömn. Dock, hvad hjälpte det
mig att vaka, om dessa vildar hade beslutit min undergång? Mitt
krut var slut på tre skott när, och dessa sista skott voro förstörda
af regnet. Jag insomnade således, men tvifvel och fruktan väckte
mig flere gånger under natten. Jag gjorde därunder den
iakttagelsen, att de brasilianska vildarnes sömn är ojämn och afbruten,
ty jag såg dem ofta denna natt lägga bränsle på elden, och klockan
2 på morgonen stego några af dem upp för att rosta majs.
Följande morgon vid soluppgången lämnade vi dessa
naturmänniskor, sedan jag gifvit dem några små skänker af nålar och
fiskkrokar. Vi hade varit ungefär en half timme på återvägen
till Presidio, då en af de indianer, hos hvilka vi tillbragt natten,
flåsande upphann oss och lämnade mig några ark papper, som jag
användt till växtpressning och råkat låta ligga kvar i ett hörn af
hyddan. Genom denna och dylika handlingar vunno vildarne
min kärlek.
Flere andra icke mindre intressanta tilldragelser upplefde jag
på mina färder till de andra coroados, men som det vore för
vidlyftigt att uppräkna allt, öfvergår jag hellre till att meddela några
resultat af mina iakttagelser.
Stammen coroados är, såsom ofvan nämnts, den talrikaste och
räknar omkring 2000 själar; anmärkningsvärdt är det förhållandet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
