Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e Häft. - Bidrag till kännedomen om Brasiliens urbefolkning. Af G. W. Freyreiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket om den helige Manoel, åt hvilken man byggde en kyrka
i den trakt, där indianerna bodde. Då man ej hade sparat på
underverk, så hade många vildar församlat sig den dag helgonet
skulle komma för att tillsvidare insättas i ett kapell. Men då nu
vildarne sågo att helgonet var af trä, gingo de allesamman
tillbaka till sina skogar; de trodde, att man ville narra dem, och
ropade högt, att underverket vore af trä och att trä alltid blefve trä
och icke kunde handla. Denna händelse är ett bevis för det första
på att dessa indianer ej kände något afguderi eller åtminstone icke
antogo att högre väsen bodde i liflösa beläten, och för det andra
på att de äga sundt förnuft.
Man kan föra en brasiliansk vilde bort från hans skogar och
behandla honom på bästa sätt – han skall dock alltid sätta högre
än allt annat att få vända om till de sina. Denna allmänt kända
iakttagelse hade äfven jag tillfälle att göra på en indiangosse, som
frivilligt följde mig till Rio de Janeiro. Jag sökte på allt sätt göra
vistelsen där angenäm för honom, icke blott emedan jag måste
högt uppskatta det förtroende, hvarmed han följt mig, utan äfven
därför att han var en mycket läraktig yngling, som talade fyra
olika stammars språk och besatt utomordentlig skicklighet i jakt,
hvarför han kunde blifva mig mycket nyttig på mina kommande
resor. Inga nöjen i hufvudstaden kunde dock afhålla honom
från att dagligen bedja mig att företaga en ny resa, om möjligt
till indianerna. Genom en tillfällighet blef vistelsen i Rio ännu mer
förhatlig för den misstänksamme gossen. Jag hade nämligen tänkt
göra honom en stor glädje genom att taga honom med på teatern,
men valde därtill olyckligtvis ett skådespel med många
förvandlingar. Aldrig hade min unge vilde varit förnöjdare än i början
af komedien; men då man i andra akten på ett illusoriskt sätt af
högg hufvudet på en skådespelare, tog min indiangosse helt hastigt
till flykten, och ingenting kunde sedan förmå honom att en annan
gång följa med mig till teatern.
Ett ännu bättre bevis på hur stark deras längtan är efter
hemmet och det råa, obundna lefnadssättet, gaf nyligen en präst i
församlingen vid Rio Pomba. Denne var till födseln en coroado, men
hade redan såsom barn kommit till biskopen i Marianna, som
sorgfälligt lät uppfostra honom och därvid tillika genomförde en plan
att skaffa hans landsmän en präst ur deras egna led, en tanke
som förtjänar allt bifall. I själfva verket kom också vår coroado
så långt, att han såsom pater och dekorerad med Kristi-orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
